Sundbyholms camping, en oas i oasen. En plats där min kära mor och far haft husvagnen stå sedan början av 2000-talet. En plats där mina barn fått doppa sina bebistår i vattnet vid den lilla badplatsen.

När våren smyger sig på kryper människa efter människa fram. Som en björn som vaknar ur sitt ide. Helt plötslig vaknar campingen till liv. Ljudet av gräsklippare ekar mellan träden och doften av grillat och nymålat börjar spridas med vinden. Då och då hör man djupa samtal om hur vintern har varit och om det nya plantorna som ska planteras. På sommaren kan man njuta av en salig blandning av de vackraste färgsprakande blommor. Man kan se glädjen och njutningen i ögonen på både stora och små. 

Sundbyholms camping är inte bara en camping för min familj. Det är vårat sommarställe. Det är en plats där vi minns alla härliga människor som gett oss glädje och minnen, innan de sedan vandrade vidare till himlaporten. För min mor och far är det en plats bort från lägenheten, avgaserna och storstadsliv. Dom som var av den något yngre generationen när de var nya på campingen är nu bland de äldre, som snart kommer vandra vidare och sedan kommer vi minnas och prata om dom. 

Det kommunen inte förstår är att, när de stänger campingen för dessa äldre människor så kommer det sluta med att denna generationen kommer sitta instängda i sina lägenheter för att dom inte har någon annanstans att ta vägen. 

Mina föräldrar tillhör de människor som tagit sitt medlemskap på campingen på fullaste allvar. Platsen är alltid välskött och vacker. Sen finns det platser som förfaller. Vräk istället dessa människorna och ta in nya ansvarsfulla boende. 

Men nej, nu ska hela rasket rivas och jämnas med marken. Bort med staket, trägolv och vackra dyra plantor. Bort med stenplattor, bodar, och solceller. För att inte tänka på vad allt kostat genom åren. Tur har dom som har anhöriga som kan hjälpa till. Hur ska dom annars orka att både sörja och plana sina platser med marken. Dom borde ha fått mera tid, ett par år. En förvarning...

Jag som dotter förstår inte logiken i besluten som tas i detta. Jag är genuint orolig för mina föräldrars framtid. Jag vill inte att deras sista år i livet, ska ske instängda i en lägenhet.