Det är snurr på debatter och en del skolor jobbar även hårt för att elever med en NPF-diagnos ska, om behov finns, få anpassad skolmiljö. Det kan vara allt från att sitta själv till att inte behöva äta med alla andra i matsalen. En skola i Eskilstuna som i min mening skött sig exemplariskt är Engelska skolan. 

Men det är en annan historia – nu vill jag ifrågasätta hur det är i vuxenvärlden och arbetslivet!

I Eskilstuna kommun så finns det många anställda i olika organisationer. Om vi väljer att titta lite på vård- och omsorgsförvaltningen och de som jobbar under HSL, hälso- och sjukvårdslagen, (alltså sjuksköterskor och chefer) går det att tro att kunskapen gällande till exempel adhd hos en anställd är hög, både hos kollegor och chefer. Det går också att tro att om en person har adhd, och är öppen med detta, så blir den människan inte alls illa behandlad utan får ett bemötande som varken är förminskande, kränkande eller osynliggörande. Men även om mina närmaste sjuksköterskekollegor är fantastiska är kunskapen hos både chefer och andra kollegor otroligt låg och bemötandet är i många fall präglat av okunskap blandat med fördomar.

Om det nu faktiskt finns en anställd i organisationen som har adhd, är öppen med det och gärna vill sprida kunskap till kollegor och göra något bra för dem som nu är barn men som sen också ska in i arbetslivet, då kan man tro att den här personen tas tillvara på och uppmuntras till att faktiskt få sprida kunskap, men det görs inte. Ingen är intresserad. 

Någon har till exempel sagt att det inte finns så stora problem, eftersom det inte finns några anställda med adhd. Det är för att det inte är någon som vågar berätta! Berättar man så blir man i stor utsträckning otroligt illa bemött, av både sin egen yrkeskår och av cheferna. 

Jag har verkligen försökt att göra min röst hörd för att kunna få göra en skillnad och sprida kunskap, inte bara till tre personer utan i stor utsträckning – för det behövs. Men ingen vill ta tillvara på detta, svaret blir ”det är kanske på gång men det är ingen prioritet”. Okej.

Jag har verkligen försökt att förstå varför detta inte vill tas tillvara på. Ni har en person som själv har adhd, har en son som har asperger, är sjuksköterska, har kunskap, kan utgå ifrån evidens – men ni ger bara kalla handen.

Om skolorna gör en sådan stor satsning på inkludering och faktiskt förstår att anpassning behövs, utan krångel, vad händer då när dessa barn sen kanske ska börja jobba inom kommunen och det inte finns varken kunskap eller intresse och personen dessutom riskerar att i vuxen ålder bli utfryst?

Jag ber er – ta tillvara på mig!