Jag har haft en riktigt fin helg. Jag tänker tillbaka på den underbara plats jag har varit på. Fågelkvittret, lugnet, naturen. Alla fina samtal med de andra som också har hittat denna plats. Platsen ger mig glädje, ro och energi. Platsen jag tänker på är Sundbyholms camping.

Jag tänkte att jag hade hittat en plats för mig, mina barn, familj och vänner att få återvända till och bara få ha det fint tillsammans. Trist och sorgligt med det som nu är på gång. Obeskrivligt sorgligt faktiskt. 

Jag tänker på insändaren "Campingen stängs inte för all framtid", skriven av Mattias Albers, som är områdeschef på Kultur- och fritidsförvaltningen. Jag blir beklämd när en av kommunens chefer besvarar en tidigare insändare, som uppenbarligen är skriven även den med en viss ledsamhet, med ett ganska syrligt svar inlindat i någon typ av falsk vänlighet. Du är en chef som kanske har rätt att vara delaktig i beslut som berör många, har du inte då någon skyldighet att bemöta andra människor med respekt?

Albers skriver att det är beklagligt att informationen inte har nått alla medlemmar. Jag är en av de lite nyare medlemmarna och det har varit tydlig information direkt kring att arrendet med kommunen skulle upphöra. Det kom inte som någon chock. Det som däremot har kommit som en chock är kommunens totala ovilja till samarbete, dialog och information.

Stora beslut tas av människor långt ifrån verkligheten och blir ett totalt ensidesbeslut. Men å andra sidan så har vi väl den senaste tiden faktiskt sett flera exempel på exakt samma sak? S:t Eskils A-hus, Årbyskolans högstadium, kolonilottsområdet i Råbergtorp... Kanske är vi bara en plats på en karta? Finns jag med är jag väl bara en siffra i statistiken? Det blir inte bra.

Albers fortsätter vidare att campingen inte kommer stänga för all framtid och hälsar välkommen när den nya startar upp. Även här känner jag hur långt från oss Albers och hans kollegor är. Du förstår inte. Denna ovisshet kring framtiden är jobbig och inte juste. Det snurrar många obesvarade frågor som rör både känslor och praktiska saker. Blir det en uppstart nästa år eller blir det en långdragen sak som med de där planerna vid Folkesta? Hur länge sedan var det nu de boende tvingades flytta därifrån för att ge plats åt det logistikcenter som väl ungefär nu faktiskt har påbörjats? Det är inte så enkelt, Albers. 

I insändaren skrivs det kring planer för framtiden. Den mångåriga föreningen Sundbyholms Camping och Husvagnsförening har aldrig emotsatt sig en utveckling. De har bara önskat få vara med på tåget. Det har framförts ett antal förslag som mötts av kalla handen av kommunen.

Nyligen kom ett direktiv att campingen måste vara tömd innan upphandling. Jag förstår faktiskt inte. När svaren är få blir spekulationerna fler. Jag har många egna gissningar och tankar. Jag överdriver inte, men exakt varenda en som jag diskuterar detta med, personer med plats på campingen eller utan plats, reagerar direkt med kommentarer som att ”Det är något lurt!”.

Kommer det byggas bostäder? Vem tjänar på detta? Är det någon som känner någon på kommunen som kan påverka? Vad är det som skapar sådan aversion mot föreningen, undrar jag?

Jag kan i princip citera Jari Puustinens (M) kommentar kring macken i Fröslunda som ska läggas ner: ”Denna mack har betytt mycket för många och Fröslunda. En epok går tyvärr i graven.” Ja, du Puustinen, det verkar vara så den här kommunen styrs. Denna camping i nuvarande form ska läggas ner och har betytt mycket för många individer. Det gör den fortfarande. En epok går i graven. Synd bara att ingen politiker eller annan beslutsfattare kan se värdet i den nuvarande formen som campingen har. Men en mack… ja… det är ju också bra att ha.