Stadshuset i Eskilstuna.
När den svenska skolans fall i internationella mätningar skall förklaras lyfts alltid två grundläggande orsaker, kommunalisering och friskolor. Under våren har Eskilstunas skolpolitik givit empiri till båda problemen.
Att kommunala politiker saknar både kompetens och medel för att driva en för samhället så viktig sak som utbildningssystemet är uppenbart. När det sker på en märkligt konstruerad skolmarknad blir uppgiften omöjlig och systemet driver betygsinflation och segregation.
Denna konstruktion är unik för Sverige i världen, inget land har tagit efter. De kommunala politiker som drabbas av systemet skulle därför kunna förlåtas om de åtminstone protesterade inför ett uppdrag man inte kan hantera. Det man inte kan, kan man inte låtsas ta ansvar för.
Det nya Zetterbergsgymnasiets hyreskostnad är i särklass och kontraktet löper till 2040. Enligt Muhammed Tahsin (M) handlar det om att vara konkurrenskraftig gentemot friskolorna. Kommunen fokuserar således inte på uppgiften att utbilda utan att behålla en marknadsandel som mot bakgrund av de högst oberäkneliga barnkullarna (Jimmy Jansson (S) tidigare i juni) måste ses som ett hasardspel med skattemedel.
Samma för skolkonsumenten katastrofala logik gäller naturligtvis alla andra aktörer. Roger Akelius raljerade nyligen genom att gå in som storägare i Academedia och det framgick med svidande tydlighet att den producerade skolan inte styrs av elevernas bästa.
Vidare är skälen bakom nedläggningen av Årbyskolans högstadium enligt Mikael Edlund (S) att studieresultaten är för låga och att allt fler elever väljer andra skolor, skolpengen är knuten till den enskilda eleven och den ekonomiska situationen blir ohållbar.
Denna mycket enkla matematik har man arbetat med på exakt samma sätt som ALLA andra politiska ärenden. Ett trivialt arbete för en räknekunnig tjänsteman som mynnar ut i att balansräkningen är för dålig vilket den lila soppan (S och M-koalitionen) därefter vill konvertera till att ta ansvar. Under upprört protesterande sakkunskap i skolverksamheten och med försiktig transparens fattas besluten. Men är det ansvar, trivial räknekompetens eller en lila politisk agenda?
Att skolsystemets förfall blivit så katastrofalt i Sverige kan till stor del bero på just flatheten hos kommunpolitiker som tagit sig an en uppgift man saknar varje förutsättning att lyckas med utan att protestera.
Om ett politiskt ansvar skall kunna utkrävas måste den övergripande politiska konflikten om skolan kunna skönjas även på kommunal nivå.
