Vården saknar folk i de flesta kategorier, framför allt inom gruppen undersköterskor och vårdbiträden. Som tur är finns många med utländsk bakgrund hos oss och vill jobba med äldrevård. Det är dock inte helt utan besvär.
Senaste åren har väldigt många anställts som inte har tillräckligt bra grundkunskaper i svenska språket för att axla det ansvar som vilar på omsorgspersonalen i vården.
I dagens Sverige flyttar man till äldreboende i allt senare skede i livet, något som i många fall också innebär att man redan vid inflytt har stora behov av hjälp i vardagen. Inte sällan finns inslag av kognitiv svikt med i bilden, antingen i form av demens eller som följd av andra skador och sjukdomar, tex hjärnskada eller hjärt- och kärlsjukdom. Detta ställer högre krav på den som jobbar med omsorg att kunna förklara och göra sig förstådd.
Utan ett bra och tydligt språk kommer risken för missförstånd att öka i dialogen med den äldre. Att inte bli förstådd innebär ett ökat lidande och missförstånd ökar risken för att andra misstag görs i samband med förflyttningar, läkemedelsdelegering eller vid andra situationer som påverkar den äldres vardag.
Jag jobbar som legitimerad personal inom svensk äldrevård. Jag har de senaste åren sett utvecklingen över hela landet. Språknivån är ibland så låg att jag som delegerande personal inte kan räkna med att det jag förväntar mig ska ske faktiskt händer.
Dialogen med språksvag personal tenderar att bli minimal, vilket försvårar och tynger övriga kollegor som talar bra svenska. Det innebär också att den planerade medicinska vården, rehabiliteringen och vardagliga aktiviteter helt uteblir. Detta då personalen närmast våra äldre inte förstår instruktioner vid medicindelning, inte kan förmedla och stötta vid träning efter skada eller inte har någon koppling till vår kultur eller våra seder.
Jag är djupt oroad över utvecklingen som sker.