Min 86-årige demente pappa kommer in på akuten klockan 11.30 lördagen den 6 maj, med svullet och missfärgat ben. Vid misstanke om eventuell propp rekommenderade läkaren på pappas boende undersökning på sjukhuset. I receptionen på akuten ber pappas fru om en säng då han inte orkar sitta upp. Pappa har stora svårigheter med balans och dessutom dåligt hjärta. Hon får till svar att hon kanske kan lägga honom själv på en säng. Efter mycket om och men får hon hjälp.

Väl inne på akuten sker så småningom en undersökning. I väntan på röntgen som sker cirka klockan 15.30 ringer vi på larmet flera gånger för att få hjälp att byta blöjor. Inget händer. Vi försöker leta upp någon som kan hjälpa till, alla svarar "vi kommer". Efter fyra påminnelser och när klockan närmar sig 17 får vi hjälp! 

Strax därefter får vi veta att pappa ska bli kvar för observation och flyttas upp till avdelning. Jag lämnar sjukhuset vid 17.15 i tron att det kommer gå fort att komma upp på avdelningen. 

När klockan är 19.30 hör hans fru av sig och då sitter de fortfarande och väntar. Återigen försöker hon få tag i någon som kan hjälpa till med blöjbyte. Pappas fru får inget svar på hur lång tid det kan ta. Vare sig pappa eller hans fru har ätit sen frukost. Plötsligt hör en läkare diskussionen och menar att så här kan det inte gå till. Då blir det plötsligt aktivitet. Klockan 23.00 kommer pappa upp på avdelning efter elva timmar på akuten.

Jag ifrågasätter starkt om det får gå till så här. Är detta svensk sjukvård som vi en gång var så stolta över? Väl uppe på avdelningarna fungerar allt mycket bra.

Jag förstår att mycket beror på personalbrist och ekonomi men något är kapitalt fel i systemet. Det kan inte var meningen att en gammal person ska få vänta i nästan 12 timmar!