Av en slump känner jag familjen med autistiske sonen Lenard, som EK skrev om i tidningen lördagen den 18 juni.
En god vän till mig, med ett visst rörelsehinder, behövde flytta en del möbler, och hans svårigheter uppmärksammades av Lenards pappa, som spontant och oombedd kom till min väns hjälp. Detta ledde med tiden till en djup och långvarig vänskap, som i förlängningen gjorde mig till granne med familjen Sylejmani under en period då de levde som ”icke existerande” i Sverige.
Numera har jag tappat kontakten med familjen, men blir upprörd och ärligt förbannad, när jag nu ser att Lenard, vars svåra sjukdom var uppenbar redan för flera år sedan, ska utvisas.
Man hör ibland uttryck som att ”man kan inte sätta pris på medmänsklighet”, eller liknande. Men visst kan man det. I det här fallet är priset tydligen 15 000 kronor per dygn. Mycket pengar, absolut, men vem är beredd att säga vad den ekonomiska gränsen för ett barns trygghet, kanske till och med liv, är? Och, nej, jag är inte för fri och villkorslös invandring, jag är inte emot god hushållning med skattebetalarnas pengar, men mot bakgrund av dom ibland rent hisnande löner och förmåner som våra folkvalda beviljar sig själva på alla nivåer, från Bryssel och hela vägen ner till kommunnivå, så känns det kanske ändå inte helt oöverkomligt?
Om finansieringen av Lenards vård känns problematisk, kunde man kanske prova att utvisa några av dom gängkriminella som brukar öva prickskytte på varandra istället. Det borde i längden ge ett gynnsamt bokslut!