Att vara nyinflyttad och veta var man ska handla mat och andra förnödenheter â det Ă€r krĂ„ngligt! Speciellt om man inte lĂ€ngre har nĂ„gon bil blir det till att frĂ„ga om man fĂ„r Ă„ka med nĂ„gon, eller ta taxi. DĂ€r jag bor finns ingen busshĂ„llplats i nĂ€rheten. Det Ă€r konstigt, för i detta omrĂ„de utbreder sig stora villaomrĂ„den och komplex med lĂ€genheter. SĂ„, snĂ€lla kommunen, kör hit en busskur intill Bovieran och de mĂ„nga bostadshusen!
Nu har jag irrat runt i flera av matpalatsen, men hittar nĂ€stan ingenting. Kommer in i en labyrint av gĂ„ngar; stora breda passager och smĂ„ bigator hit och dit. Det stĂ„r smĂ„ skyltar med pilar som pekar hur man ska gĂ„ för att hitta mjölk, kött och fisk och tvĂ€ttmedel â men precis var pĂ„ den lĂ„nga strĂ€ckan förmedlas inte. Man gĂ„r nĂ„n kilometer framĂ„t, men just det man vill ha ser man inte bland alla millioner prylar. SĂ„ man traskar dĂ€r, fram och tillbaka, och kĂ€nner sig som en vilsegĂ„ngen kamel i öknen. Jag skulle inhandla tandkrĂ€m, och det stod âtandkrĂ€mâ pĂ„ en skylt som pekade rakt fram. Jag gick rakt fram, och kom till godiset. Det kunde jag ju inte ha att borsta tĂ€nderna med, utan vĂ€nde pĂ„ klacken, och hittade faktiskt tandkrĂ€men i en liten grĂ€nd pĂ„ sidan om.
Detta ska inte bara vara en klagoskrift, utan ocksĂ„ ett berömmande utlĂ„tande till personalen. MĂ„nga jobbar i matpalatsen, och alla vill hjĂ€lpa mig. Om jag ropar pĂ„ hjĂ€lp eller bara ser allmĂ€nt hjĂ€lplös ut, kommer nĂ„gon springande och följer med mig till den önskade varan. VĂ€ldigt gulligt! Men oftast vill jag sjĂ€lv klara av mitt köplystna detektivarbete â man ska aldrig ge sig! Det GĂ R att hitta grejerna om man har tid pĂ„ sig, men att hitta honungen Ă€r överkurs!