Mycket av de rationaliseringarna som genomförs i dagens samhälle verkar gå på lite underlag. Det känns som sådana som är väl insatta och har god kunskap i en speciell fråga tror att alla är lite lika dem och har samma intresse just i den frågan. Vi ser till exempel hur parkeringarna ska betalas. Hur man försöker få bort kontanthanteringen fortast möjligt. Det är ju inte många år sedan man sa att på lång sikt kommer nog kontanterna att försvinna. Vad är lång sikt numera?
Alla sådana här förändringar sker inte med någon annan upplysning än från mun till mun. Det är sådant som ger mig känslan av att de som vill genomföra förändringar tänker ”det går nog”.
När vi följer rationaliseringar och budget strävan inom kommunstyrelsen och företag, då kan vi ofta höra ”vi får väl prova, går det inte så kan vi ju gå tillbaka igen”. På det sättet fattas beslut utan ordentligt underlag med viljan att ”det går nog”.
Just nu talas det om hur vårt samhälle ska fungera i en krissituation. Ukraina har väl sina pengar kvar i betydligt större omfattning än i Sverige som är världsledande när det gäller att ta bort penninghanteringen. Hörde en som tyckte att vi får konstruera en apparat som registrerar hur mycket vi blir skyldiga på olika ställen. Är sådana lösningar det bäst genomförbara i kristider? Eller är det någon som är rejält insyltad i det digitala samhället, långt från verkliga livet? Eller ska vi lösa kristider med att ”det går nog”?