Lördagen den 11 juni tog jag adjö av mina studenter som jag haft i svenska under tre år och jag kunde ärligt och från hjärtat säga att det är de som ger mig hopp inför framtiden.

Jag vet vad jag talar om. Under denna tid har vi förkovrat oss i litteraturen och det svenska språket och jag kan inte dra mig till minnes en enda lektion som saknat engagemang. Inte av alla varje gång, men det har alltid funnits där för mig som lärare att få näring av. Aldrig har jag varit med om att klassen inte hjälpt till att göra lektionen så bra och intressant som möjligt. Nu sitter de här finklädda, redo att gå vidare ut i livet och jag känner hur både tacksamhet och sorg rör sig i bröstet på mig.

Under den tid vi haft tillsammans har jag varit djupt inne i deras texter, rört mig på raderna, skärskådat bokstäverna – och tankarna! Jag har läst irriterade essäer om Strindbergs författarskap, med belägg ur hans produktion (”kvinnan, denna förkrympta form av människa”, förordet till Fröken Julie) men också exempel från dem som förvånat upptäckt att de kan relatera till hans texter och hyllar hans bildspråk (”husets inälvor visa sig i takstolar”, ur I vindskontoret). Jag har tagit del av tankar om det antika dramat Antigone och förundrats över hur pjäsen kan viska i deras öra från 2 500 år tillbaka: ”Vad skulle du göra för din bror?”. Jag har läst retorikanalyser av tal, pm, patosfyllda debattartiklar om vikten av yttrandefrihet och demokrati…listan kan göras lång. Och jag har lyssnat. Vilka muntliga presentationer! Väl framförda, angelägna, smyckade med retoriska figurer. Så många gånger jag tänkt, där jag suttit och antecknat med glödande penna, att jag skulle önska att vuxna människor som ställer sig på ett podium lade ned lika mycket omsorg.

Ändå hör och läser vi bara om hur illa det är ställt i den svenska skolan. Hur många vet att även denna verklighet och dessa elever är en del av sanningen? Nej, det enda vi hör är bristen på ordning och reda, reda och ordning och resultat, resultat, resultat. Kanske ska vi också lyfta blicken, titta upp, fokusera på bildning i stället för resultat? Vem talar om det? Vem gör reportage om klasser likt denna, som också finns på skolor i Sverige?

Min lärargärning är snart slut och jag känner en sådan tacksamhet att jag fått möjlighet att följa alla dessa elever som kommit i min väg. Jag säger det igen: Det är de som ger mig hopp inför framtiden.