Jag passerar som så många andra rätt ofta förbi mordplatsen. Stället för ett ouppklarat brott. Platsen där en människa blev bragd om livet, skjuten.
Länge har det stått lyktor där, ibland även blommor och någon krans. Under sportlovet har allt försvunnit, städats undan! Skönt tycker några. Taktlöst och hemskt tycker andra. Och några lyktor har redan återvänt.
Jag kände inte alls Maria. Hon som mördades i Torshälla, på väg till jobbet. Sköts, om inte på öppen gata, så på halvöppen gångväg. Mordet verkar förbli ouppklarat.
För egen del har jag aldrig känt behov av dessa spontana minnesplatser och vi har ju sedan länge etablerade religiösa kyrkogårdar. Samtidigt sympatiserar jag med detta direkta spontana engagemang som vuxit fram. Detta direkta hedrande, protesterande och vilja att minnas.
Jag är inte heller någon vän av att mer eller mindre bortglömda personer, oftast män, får platser uppkallade efter sig. Men nog har platsen i Torshälla för många av oss, även mig, blivit inte bara mordplatsen. Den har vuxit till något mer. Inte att jämföra med Petersplatsen eller Mariatorget, inte Rom eller Stockholm. Här gäller varken storverk eller helgongloria.
Mariaplatsen här i Torshälla finns nu i folkmun, namnge platsen också officiellt! Den ska heta Mariaplatsen.