Som mamma till grundskoleelev känner jag stor oro över de förutsättningar som råder på grundskolan idag. Det är få behöriga lärare, eftersom arbetsförhållandena med större klasser och fler barn med särskilda behov ger en orimlig arbetsmiljö. Yngre barn behöver alltid närvaro av vuxna, det vet alla.
Man får inte göra illa någon, varken fysiskt eller verbalt. Man får inte gå runt i klassrummet, eller springa iväg. Nej, men man borde heller inte få utsätta små barn för byte av fröken tre gånger under ett års tid. Och man borde inte acceptera större klasser.
Jag är vuxen, en närvarande, kärleksfull förälder som lär mitt barn rätt och fel. Jag pratar dagligen om värderingar och bemötande. Det är mitt ansvar att mitt barn inte far illa eller gör andra illa. Jag ser till att mitt barn är helt och rent, kommer i säng i tid, är mätt och allmänt tillfreds. Jag är även ett givet stöd vid läxläsning, ser till att mitt barn har frukt, extrakläder och gympapåse med sig till skolan.
Trots detta, är mitt barn ibland svårt att ha att göra med i skolan, enligt pedagogerna. Det händer att mitt barn är elakt mot klasskamrater, inte lyssnar, stör under lektionstid och hittar på dumma hyss. Dessa situationer uppstår enbart då det inte finns närvarande, trygga vuxna kring mitt barn som tar sig tid att ge mitt barn vad hen behöver.
Ändå är det alltid mitt barn som får skulden. Det är jag som får komma på akutinkallade möten med hens lärare (som i själva verket inte är en behörig lärare) och biträdande rektor. Fastän det är i skolan det brister. Vad kan man egentligen ställa för krav på sitt barn under rådande omständigheter i skolan?