En ganska (o)vanlig kväll i centrala Mariefred i mitten av 80-talet. Den enda, men ”ständigt närvarande” och av alla ungdomar välkända, närpolisen anropar en elev från 100 meter:
”Hallå, ”Henke”(fingerat namn)! Vad håller du på med?”
”Henke” svarar inte, men slutar upp och försvinner. Henke vet att han redan är igenkänd från 100 meter och ”ger upp matchen” mot den polis som han känner igen - och som känner igen honom själv sedan 1a klass 6-9 år tillbaka i tiden.
Henke och polisen har tidigare träffats frekvent i Henkes alla klasser under en timme på lektionstid, flera gånger per termin varje år sedan Henke gick i 1:an. Polisen har under åren lärt sig namnen, inte bara på Henke, utan i stort sett på alla skolans elever genom åren. Polisen har därigenom kunnat ”känna av” vilka elever som kan få mer framtida problem än andra och undervisar och håller koll därefter.
Den här polisen har genom det långsiktiga och nära samarbetet med skolan och dess elever kunnat skapa tilltro och respekt för varandra och kan troligen ha arbetat upp en ”hyfsat god relation” till flertalet elever. Inte till alla, men troligen så många att en del av dessa i sin tur kan avråda sina kompisar att djävlas med ”deras” polis om situation uppstår.
Förslag: En och samma(!) närpolis avsätts på heltid per skola/skolområde om max 1 000 elever med ansvar för planerad men kontinuerlig medverkan på lektionstid i alla årgångar plus övrig patrulltjänst etc eftermiddagar-kvällar i närområdet.
Polisens uppgifter i skolarbetet kan variera efter lokala förhållanden och planeras i nära samarbete med skolan och socialtjänst.
Stefan Cairén