Replik på debattinlägget "Vi NPF-föräldrar är ett störande brus i Tony Lööws öron".

I den intervju som gjordes fick jag frågan om det var något jag inte var nöjd med. Mitt svar var att det finns elever som, trots olika stödinsatser, ändå inte fått det stöd de behövt för att lyckas i skolan. Jag tog som ett exempel insatsen att inrätta en resursskola. Resursskolan skapades att erbjuda en bra lärmiljö till elever i behov av mer omfattande stöd än det som den ordinarie grundskolan kunde ge.

Det blev inte så för alla.

I stället dök det upp frågor om juridik. Vilka elever skulle tas emot och hur skulle urval gå till, överklagan om skolplacering gjordes från några som fått nej. Frågor om ekonomi kopplat till hur stor skolan skulle vara och varför den inte kunde vara större. Frågor om lokalen och dess placering. Allt detta var brus som tog bort fokus från det viktiga; elevernas ledning, stimulans och stöd. Trots detta har insatser gjorts men inte fått önskad effekt.

Vi har stärkt ledarskapet, styrt upp det systematiska kvalitetsarbetet, tagit stöd av specialpedagogiska skolmyndigheten för att ge våra medarbetare verktyg i sitt arbete med at ta fram fler alternativa stödinsatser.

Jag förstår att möten kan upplevas som tidskrävande och inte meningsfulla, men utan samtal mellan vårdnadshavare, skola och förvaltning så kommer kartläggning en elevers stödbehov och effekten av insatsen inte kunna fångas.

Jag är visserligen högsta ansvariga, men det betyder inte att det alltid är mest effektfullt att ha ett möte med mig. Verksamhetschefen för grundskolan och chefen för centrala barn- och elevhälsan har medverkat i möten för att erbjuda sitt stöd till skolan och försäkra sig om att skola och hem har samsyn runt planen skolan arbetar utifrån. Detta kommer fortsätta.

Jag beklagar att ni [Annarella Hedberg och Peter Rydberg, reds. anm.] inte är nöjda med det ni mött hittills, men hoppas att de åtgärder som vidtagits kommer leda till en förbättrad upplevelse för er och er son.