I takt med att både andelen och antalet äldre ökar i såväl hela Sverige som i Strängnäs, ökar även vårdbehovet och därmed behovet av vårdpersonal. Intresset för att utbilda sig och börja arbeta inom äldreomsorgen är dock mycket begränsat. Intresset för att bli influencer, designer, kommunikatör eller att arbeta inom HR är betydligt större.
Det är tur att många pensionerade vårdbiträden jobbar extra efter pensioneringen, men det räcker inte på långa vägar. Om vi nu helt stoppar invandringen och även försöker få de invandrare som redan kommit hit att återvända kommer vi att få än större problem. Utan alla invandrare som i dag till stor del bemannar vårdboenden och arbetar i hemtjänsten får nog Jimmie byta sin blöja själv, i sitt eget hem. Någon plats på ett äldreboende kan han inte räkna med att få.
Antalet platser i kommunernas äldreboenden har nämligen – trots utökade statsbidrag – minskat de senaste 20 åren, från 120 000 platser till 80 000 platser, samtidigt som antalet äldre över 80 år ökat med cirka 40 000 personer. År 2029, det år då de sista fyrtiotalisterna fyller 80 år, kommer antalet svenskar över 80 år att uppgå till cirka 800 000 och antalet 100-åringar har ökat till 3 300.
En vanlig kommunal lösning på kostnadsökningen samt personalbristen inom äldreomsorgen är att allt äldre kommuninvånare, i stället för att flytta till äldreboenden, ska bo kvar hemma så länge som möjligt med stöd av hemtjänsten samt konsumera ”aptitliga” matlådor från kommunens storkök som kan värmas i micron. Skillnaden är att på 80-talet besökte en person från hemtjänsten i snitt fyra personer per dag. I dag besöker en person från hemtjänsten i stället 12 personer per dag, samtidigt som de personer som har hemtjänst fått ett allt större vårdbehov.
Under många år har utredning efter utredning föreslagit ett antal olika lösningar på ”problemet” med en snabbt åldrande befolkning, en allt besvärligare personalbrist och ökande kostnader för äldrevården. Ett av flera återkommande förslag är att en ökad digitalisering skulle kunna minska personalbehovet. Oklart hur.
Ökad digitalisering? Hmm, jag undrar jag.
I slutet av 1970-talet uttryckte min far, som under många år var försäljare åt Esselte, en stor lättnad över att han hade så kort tid kvar till pensionen. Därigenom slapp han lära sig något om de där nya digitala miniräknarna som var på väg att snabbt erövra kontorsmarknaden. Min far tyckte att det var synd att Facit lades ner. Deras grejor behärskade han till fullo. Vi tre söner garvade rått åt vår far, familjeförsörjaren, och sa okänsligt: ”Du måste lära dig att hänga med, farsan”.
Livet slår dock förr eller senare alltid tillbaka mot oförskämda slynglar. Min yngste son som flyttat hemifrån sedan många år, förärade hemmet med ett besök. Han hade med sig en dvd-film och försvann efter middagen upp till tv-rummet. Efter cirka tio minuter kommer han nerför trappan och ser ironiskt frågande ut. ”Vad har du gjort med tv:n, farsan?” säger han. ”Det går ju ut dubbla ljud från högtalarna.”
I actionfilmen han tittade på överröstade Västnytts nyheter om Lantmännens nya lantbruksmaskiner dialogen i filmen. "Är det du som kopplat ihop dvd:n med tv:n?" undrar han misstänksamt. ”Det är klart att det är jag”, säger jag förnärmat. ”Det där lilla problemet med dubbla ljud brukar jag lösa genom att höja ljudet på dvd:n så att det överröstar ljudet från TV1. Det enda som har varit lite besvärande var att se Sagan om Ringen med ljudet från Trädgårdsdags och sedan Uppdrag Granskning i bakgrunden under hela filmen.”
Sonen suckade djupt och återvände till tv:n. Efter någon minut tittade han ut och sa lakoniskt ”Det är fixat. Läs manualen farsan!”
Dj-kla stöddiga ungar! Vart tog respekten för ålder och erfarenhet vägen?
Ökad digitalisering? Kameraövervakning? Micrad mat i ensamhet? Mekaniska sällskapshundar? Nej tack! En vänlig människa att prata med och lagad mat i trevligt sällskap, är det för mycket begärt?