Historien har med all önskvärd tydlighet visat att det finns ingen person eller politiskt parti som kan sitta kvar för länge vid makten.
Maktfullkomlighet och hybris är oundvikliga frestelser för oss människor. 

Många av världens nuvarande presidenter är tydliga exempel på detta. De har upphört att lyssna på folket och representerar därmed inte folkets vilja. Folket styrs auktoritärt och är hänvisade till att hoppas på mirakel eller underverk.

Vad som kanske är nog så illa är att våra västerländska demokratiers styren i många avseenden också platsar in i dessa maktfullkomliga exempel. Främst de länder som genom manipulation av valresultatet övergett sina vallöften och det största partiet gått samman med oppositionen och därmed eliminerat en fungerande opposition enligt parlamentarisk modell. I Sverige har detta redan hänt i flera kommuner efter senaste valet. Där S och M bildat majoritet och därmed förpassat de övriga partierna i en hopplös situation. Helt utan politiskt inflytande och meningsfullt arbete. 

I dagsläget ser jag bara två länder där det parlamentariska systemet, som det var tänkt, fungerar, nämligen USA och Storbritannien. De har båda två starka partier, som omväxlande avlöser varandra vid makten. Så ska det fungera, för att hindra den här beskrivna maktfullkomligheten. För många små partier eller enfrågepartier skapar förvirring och lockar partierna till ohållbara löften för att bilda majoritet och därmed komma till makten. 

Kompromisserna har här blivit ledstjärnan i styret. Vilket i kriser, som nu, är direkt olämpligt. Nu krävs ett starkt nationellt och kommunalt styre, där alla politiker samarbetar för landets och kommunernas bästa. Utan prestigekomplex eller egenvinning. En för alla, alla för en!