Det amerikanska valet har aktualiserat religionens roll i samhället. TV har sänt avsnitt om udda kristna sekter i USA, där fler än hälften av befolkningen har en religiös övertygelse eller tillhörighet. Något som för oss svenskar kanske inte är så lätt att ta till sig.

I Sverige är ju sedan länge kristendomen inte statsreligion utan en religion med allt färre aktiva företrädare och anhängare. Men att, som många i debatten, polarisera ett sekulariserat samhälle mot kristen etik är ologiskt. Kristen etik är en del av ett sekulariserat samhälle och kan således inte ställas i motsats till sig självt.

Det är en grannlaga uppgift att utvärdera olika religiösa grupperingar i ett samhälle. Det finns praktiskt taget alltid begripliga och oftast ursäktliga grunder för deras tillblivelse och existens. Det är naturligtvis rimligt att undra över varför till exempel Danmarks regering för en tid sedan beslutat att media ska förstärka det kristna arvet. Men man må då betänka att en inte obetydlig del av den kristna identiteten i Skandinavien bygger på kristen tradition. 

Den identitet som byggts upp under mer än tusen år är inget man byter ut mot något okänt och främmande. Det ligger i människans natur. Det kan då kännas naturligt att landet använder den redan etablerade religionen för att stimulera människors behov av andlighet och empatisk förmåga i en värld, som är så fixerad i ögonblicklig och gränslös materiell överkonsumtion. I en värld där våldet dominerar tidningsrubrikerna. Och nu coronan.

Att som många i svenska media ensidigt kritisera Danmark för sitt försök att förstärka de kristna traditionerna med motivet att ”vi lever i ett sekulariserat samhälle” låter tunt och svårbegripligt. Det är ju ändå så att vi människor kommer alltid att behöva en religion, även om den tar sig olika uttryck eller kallas något annat.

Människan har en numinös sida och den styr mer än vi kanske tror.I farans stund ber vi alla till Gud eller ett högre makt. Säkrare i sadeln sitter vi inte.