Bemötande av nyligen publicerade insändarna "Det handlar inte om 'några älgar i Eskilstuna'"och "Rena dumheter om älgen".
I slutet av 1800-talet fanns nästan inga älgar kvar i Sverige, men sedan dess har det hänt en hel del. Under 1900-talet återhämtade sig stammen ordentligt, för att nå en topp på 1980-talet. Sedan har älgarna blivit allt färre. Förklaringen är relativt enkel, älgjakten. Begränsa avskjutningen av älg en tid men då möts kravet av LRF och Skogsindustrierna som drivit linjen att älgjakten måste öka ytterligare eftersom älgarnas “betestryck är för högt”. Det vill säga att älgarna äter upp trädplantorna som planteras efter kalhyggen i så hög grad att det blir en ekonomisk belastning för skogsindustrin och markägare.
Om det skall kallas för ”rena dumheter” beror på vem som uttalar sig, den som äger skogen, jägarna som jagar på dessa marker eller åsikter i insändare i EK.
Skyddsjakt är ett undantag från fredningen av vilt. Syftet är att förhindra skador på exempelvis boskap eller åkermark, av hänsyn till allmän hälsa och säkerhet, eller av andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse. Den som vill ansöka om skyddsjakt ska vända sig till sin länsstyrelse. En lag i Ecuadorianska författningsdomstolen är inte prejudicerande i Sverige. I vårt land har Naturvårdsverket och länsstyrelserna ansvaret.
Att flytta individer föreslås av en insändare, det görs i Kanada. Det har även inträffat i Sverige. Risken är att det kan bedrivas in absurdum. Det gjorde Naturvårdsverket för ett antal år sedan när verket beslutade att fånga in en genetiskt viktig vargtik och placera henne i Kilsbergen. Tiken hade rört sig i Västernorrlands län och hon bedömdes försvåra för rennäringen. Trots att länsstyrelsens naturbevakare försökt skrämma bort vargtiken och förfölja henne med skoter stannade vargen kvar. Hon sövdes från helikopter och flyttades söderut vid tre tillfällen på mindre än ett år men vid varje tillfälle vandrade tiken från Örebro län de mer än hundra milen tillbaka till Västernorrland.
Det handlar om ett vilt djur som utsatts för en stor stress vid varje förflyttning med helikopter och dessutom skiljts från sin partner under den senaste flytten. Efter sista flytten försvann tiken på vägen hem till Västernorrland undan dem som endast önskade henne allt gott i livet.
Ingen reagerade över de djuretiska frågorna då? I Jaktlagen står det tydligt och klart att man inte får utsätta djur för onödigt lidande. Vem ansvarar i realiteten för att denna lagstiftning följs? Det är mycket tveksamt om vi kan lita på att Naturvårdsverket och länsstyrelserna längre och forskarna smyger i buskarna. Många önskar dessutom att Naturvårdsverket skall ersättas av en annan myndighet.