Vad är det i Eskilstuna, som kittlar min livsnerv? Som tar tag i min själ och ger mig livslust och framtidstro? Kanske just det att det finns en arbetaranda, en vilja till att kämpa tillsammans, att jobba på, att vända på pengarna för att använda dem på rätt sätt och få dem att räcka? Ja, och att i den strävan hålla blicken på barnen och ungdomarnas vardag där framtiden skapas.

Det var en känsla jag hade när jag växte upp här. Att vi ungdomar själva skapade den värld som vi ville leva i. Vi fick praoplatser, vi fick plocka skräp i närområdet, vi fick bidra i projekt för att rädda regnskogen, vi fick ta del i samhällsbyggandet, i formandet av framtiden, i vuxenvärlden, och vi gjorde det tillsammans! En angenäm känsla – svårslagen! Livsnerven i mitt Eskilstuna, och 34 år senare finns den kvar! 

Jag var 17 år när jag lämnade Eskilstuna för ett utbytesår i Australien, men jag kom aldrig tillbaka. Min livsresa fortsatte ut i världen, vidare till universitetsstudier och sen 25 års yrkesliv med internationellt bistånd. Men nu ställer jag om till en ny yrkesbana som biologi- och naturkunskapslärare på gymnasiet, i utbildningen ingår praktik – och jag hamnar i Älsklingstuna!

Jag befinner mig nu, 34 år senare, på exakt den plats jag lämnade som 17-åring: S:t Eskils gymnasium! Jag ser S:t Eskils 17-åringar i ögonen och känner igen mig själv! Känner igen S:t Eskil. Samma klassrum, lika kompetenta, trygga lärare, studiero, fokus på kunskap. Är det sant? Finns det fortfarande såna här skolor idag? Det är inte vad jag läst om i media! 

Men de årliga trygghetsenkäterna visar att eleverna på S:t Eskil känner sig trygga. Mitt biståndshjärta kittlar livsnerven! I kriser är det A och O att satsa på de gröna öarna, de trygga platserna mitt i krisen, och expandera dem. Skolan är central. Eleverna är nuet och framtiden. Är de trygga där, påverkar det hela familjen. Familjerna sprider vidare till samhället.

Skolan är en sammanhållande del av lokalsamhället, och bidrar till framtidstro, ungdomarna vill vara en positiv kraft! Skolan är en mötesplats för olikheter. I flyktingläger helt central för att skapa relationer och bygga fred mellan människor från olika etniciteter, platser och religioner. Så även i samhällen med stora socioekonomiska utmaningar.

Det är skolan, det är fungerande mötesplatser, som bygger framtid och fred. Jag inser att det var just vad jag fick vara del i på S:t Eskil för 34 år sen: framtidstron. Och det är vad eleverna på S:t Eskil, med stöd av den kompetenta personalen, och de tidigare många leden, redan på min tid, av fokus på arbetsro och kunskap i samma lokaler skapar i dag: framtidstro för Eskilstuna, Sverige och världen!

Det läser vi sällan i media, men på S:t Eskil ser jag ungdomar, som bildar ”science club”, skapar föreställning på Eskilstuna Teater, driver skoltidning, kulturveckor och UF-företag, FN-elevförening, rollspelar rättegångar – i en för ändamålet särskilt inredd sal – och interagerar och möts i klassrum och korridorer. De är stolta förebilder för ungdomar i åren under.

Det är min förhoppning att kommunen och Eskilstunaborna låter fler olika program få välkomna många fler ungdomar till att bli eskiliter och bygga vidare på den gemenskap, arbetsglädje och framtidstro som frodas i denna gröna ö i Älsklingstuna. För utifrån mitt 34 års perspektiv vet jag nu att den angenäma känslan är ömsesidig, att den stärker både ungdomarna och samhället. Det kittlar min livsnerv.

För Eskilstuna, för Sverige, för framtiden!