Var och en har några ovanliga oförglömliga dagar i sitt liv. Nyligen var en sådan dag för mig.
Det var en dag i februari. Jag åkte till Strängnäs att delta i en begravningsceremoni för min bäste svenske vän och trösta hans kära och nära. Efteråt gick jag till järnvägsstationen, men hittade inte någon biljettkassa. Det fanns bara två automater. Jag försökte köpa biljett tillbaka till Eskilstuna. Allt gick bra. Men sista steget var krav på kod som jag inte kunde. Jag försökte igen och igen, men förgäves. Jag tvingades be om hjälp. Men alla passerande var upptagna. Tiden gick och jag missade två tåg.
Till slut kom en kille som heter Staffan. Han stannade och försökte hjälpa mig med mitt kort. Det funkade inte heller. Jag blev nervös. Han skulle ju åka hem efter arbetet! Då använde han sitt eget kort och köpte biljett till mig och vägrade ta emot mina kontanter och lämnade mig: Detta rörde mig djupt! Det handlade inte om pengar, förstås!
När tåget ankom till Eskilstuna, var det mörkt ute redan. Jag hade bråttom och ramlade kraftigt trots att jag hade käpp med mig. Jag kunde inte stiga upp själv. Då kom en man och två unga tjejer. Med deras hjälp kunde jag stiga upp och ta bussen till vårdcentralen.
Som sagt: En olycka kommer inte ensam. Precis nära vårdcentralen ramlade jag ännu en gång. Blödde överallt!
Klockan var 18 och vårdcentralen var stängd redan. Men det fanns personal kvar. De hanterade mina sår och ringde efter en taxi.
Kort sagt var jag mycket tacksam till alla snälla svenska medborgare som visat medkänslor och hjälpsamhet mot en obekant invandrare. Händelsen var okomplicerad men jag aldrig ska glömma den. Jag har tur att leva i ett sådant humanitärt samhälle. Jag är stolt för mitt nya hemland.