Våldsvågen i Sverige är ett känt problem. När jag själv fick nyheten att en familjemedlems hus hade bombats blev första timmen av oktobers partiledardebatt, som skulle handla om just den våldsvågen, mer intressant – kanske skulle någon av dem föreslå något nytt, något revolutionerande.
Besvikelsen satte snabbt in. Chockerande var dock uttalanden från både högern och vänstern att medlemmarna i dessa kriminella gäng är ”pojkar som lämnats vind för våg”. Man refererade då till en bristande integrationspolitik man anser har möjliggjort för gängen att utnyttja de som antingen själva är utlandsfödda eller har en/flera föräldrar som är det.
Det faktiska underlaget till detta är inte chockerande – för det stämmer att det framförallt är män som är aktiva i våldsvågen. BRÅ estimerar att samtliga gärningspersoner som utövat dödligt våld inom kriminella konflikter är män, samt att 97% av dödsoffren är män.
När kvinnors roll inom organiserad brottslighet väl nämns är det tydligt att denna är väldigt limiterad. Det är därför inte konstigt att diskussionens fokus ofta är män.
Så vad var det som chockade mig? Jo, nämligen kopplingen som politikerna gör mellan män, våldsvågen och integrationspolitik. För så vitt jag vet har inte svensk integrationspolitik gjort skillnad på män och kvinnor.
Faktumet är att analyser av svensk integrationspolitik har påvisat könsskillnader till kvinnors nackdel snarare än fördel. Hur kommer det sig då att politikernas förklaring av våldsvågen i Sverige är att ”pojkar har lämnats vind för våg” när även kvinnor har haft samma dåliga integrationsupplevelse?
Varför vänder sig inte kvinnor till gängen och heller inte blir närmade sig av dem? Vad gör kvinnorna istället? Har de lyckats integrera sig medan deras manliga parter inte har det? Eller lever de utanför samhället på inkomsten som den gängkriminella mannen bidrar med? Var är kvinnorna i männens konflikt?
Om vi accepterar den analys som partiledarna presenterar står vi inför ett av två problem. Antingen har vi fel – kriminellt organiserade kvinnor har en del i våldsvågen, men vi missar den och därmed försvåras uppgiften att få bukt på våldet. Eller, och mer troligt så, kommer vi att missa att våldsvågen i Sverige inte endast är ett migrations- och integrationsproblem, utan även ett könsrelaterat problem.
Detta skulle bara bidra till det redan starka våldskapital män besitter och använder sig av, mot kvinnor och varandra – ett överskridande problem som vi måste bli redo att ta tag i.