I slutet av tiotalet flyttade vi från Stockholm till en liten stuga i Strängnäs kommun. Vi var då vana vid att ha tillgång till vår husdoktor samma dag som vi behövde och vård senast dagen därpå, om så behövdes. 

I dag, snart 20 år äldre, har vi att vända oss till en så kallad vårdcentral, som ligger i Strängnäs. 

Behöver vi hjälp för våra krämpor, så ringer vi till en telefonsvarare, som efter diverse knapptryckningar i bästa fall leder till att en sjuksköterska ringer tillbaka ett antal timmar senare – eller dagen därpå.

Under de senaste åren har jag flera gånger uttryckt till denna sjuksköterska att jag behöver träffa min ”husdoktor”, vilket hon bad mig om vid vårt senaste möte. Jag blir nu upplyst om att denna läkare är fullbokad och att det inte går att boka in en ny tid. Utan ombeds återkomma nästa månad!

När primärvården inte har tid att hjälpa sina patienter (vilket ju var poängen för att avlasta sjukhusens akutvård), så hänvisas vi till just akutvården. Vår närmaste akutvård ligger drygt 50 kilometer från oss och är proppfull av en blandning av folk som verkligen behöver akut vård och folk som lätt hade kunnat få sin behandling på vårdcentralen.

Antalet ”för tidig död” i vårdköerna utgör att stort mörkertal i vårt land.

Detta allt större problem i sjukvården beror till inte ringa del på att vårdcentralerna (som oftast drivs som privata bolag) får betalt av samhället i stor utsträckning baserat på hur många registrerade patienter de har – inte främst på hur många de behandlar! Vilket leder till underbemanning i vinstsyfte.

Vi har vänner som rest till Helsingfors för hjälp – en väl värd resa.

Sannolikheten att få en ”för tidig död” för oss i 80+ är ”krona-klave”, när det gäller adekvat behandling i tid.