Mobbning har funnits så långt tillbaks i tiden vi kan se. Jag, som i dag pensionär, är en av alla de skolelever som blivit utsatta för mobbning, något som påverkat mig negativt hela mitt liv. Så länge jag har levt har mobbning funnits på varje arbetsplats jag varit på, på varje skola. Mobbning förekommer alltså både bland barn och vuxna.
Då kommer frågan: var lär sig barnen när de är små att de kan ge sig på andra barn? Troligen genom att de växer upp i familjer där de hör sina föräldrar och andra vuxna prata illa om andra personer. De ser och hör hur vuxna människor blir osams och kanske till och med tar till handgemäng i osämjan. Denna lärdom tar sedan barnen med sig till förskolan, lekplatsen och senare till skolan och in i det vuxna livet.
När barnen blir så stora att de börjar förstå att även länders ledare kan starta krig runt om i världen finns det inga hämningar kvar.
Överallt i samhället pratar man om hur man ska stoppa mobbningen, men under århundradena har vi inte kommit långt. Någonstans har samhället legaliserat detta otyg genom tystnadskultur, blundat och vänt ryggen åt för att slippa se. Inte ens när elever ger sig på lärare reagerar man. Man skäms för att man blivit slagen och hotad av elever.
När man ändrade lagen om aga och aga blev förbjudet tog man bort alla möjligheter till hur man ska förhålla sig till barn som utför mobbning, fysik som psykisk. När lagen ändrades så tog men inte fram tillräckliga riktlinjer hur man skulle jobba med problemen i stället.
Barn och unga saknar ett tydligt regelverk. Det finns inte några regler att bryta mot eftersom vuxenvärlden backar och backar, i rädsla för att råka illa ut. Man har heller inte kommit någon vart med mobbning och trakasserier på arbetsplatser. Vuxna håller dagligen på att prata illa om andra människor inför sina barn och andras barn.
I sociala medier – och egentligen överallt i samhället – pågår hot och hat dagligen och absolut inget händer. Det får bara pågå.