Sverige är ett avlångt land, som ganska enkelt hade kunnat få människor att komma in i samhället – om myndigheterna tänkt till. Hur kan man låta människor, som inte är självförsörjande, bestämma bostad och ort?

Det visar sig att dom som haft turen att hamna i en liten ort i Norrland, också är dom som kommit in i både språket och gemenskapen. Vi borde ha lärt oss att man inte klumpar ihop människor på ett ställe.

I Eskilstuna bor det många finnar, som levt här i många år, utan att kunna svenska. Vi skrek efter arbetskraft, och på andra sidan Östersjön var det arbetslöshet. Här fick dom jobb och kunde skaffa sig en bostad, men dom fick aldrig någon undervisning i svenska.

Skillnaden i dag är att vi har invandring från många olika länder, och majoriteten saknar utbildning och jobb när dom kommer.

Vårt generösa bidragssystem, och flatheten att inte bestämma var dom ska bo tills dom kan försörja sig själva, gör att vi får dessa utanförskapsområden.

Föräldrar som inte kan språket kan inte hjälpa sina barn, så ungdomarna blir vilsna. Dessutom placeras människor som har flytt konflikter i sina hemländer tillsammans här i Sverige. Kristna, muslimer, kurder och så vidare måste kunna acceptera varandra.

Mångkulturellt, kallar politikerna det. Men om det vore så enkelt skulle det inte finnas motsättningar och problem.

I dag går våra skattepengar inte till välfärden, utan till att försöka hejda resultatet.