Riksbanken varnar oss för konsekvenserna av att sänka amorteringskravet och att få låna mer till en bostad.

Politiken kanske skulle förbjuda budgivning så att inte priserna trissas upp. Begärt pris gäller, varken mer inte mindre. Värderingen ska ligga till grund.

Och vi borde ha ett lånesystem där bostadsköparen får veta att så här mycket ska du betala i månaden i låt säga 10 år. Sjunker räntan ökar amorteringen, stiger räntan minskar amorteringen. Vartefter lånet minskar ökar takten på amorteringen. Efter 10 år får man lägga om lånet, och har man då amorterat mycket kanske månadskostnaden kan minskas.

Har man ingen handpenning borde man få låna det beloppet, att betalas tillbaka på 10-20 år beroende på storlek.

Men här i vårt land har vi fått bostadsdille. Vi köper ett hus eller lägenhet och förväntar oss att sälja det mycket dyrare. Alla vill tjäna så mycket som möjligt.

Samtidigt vill vi betala så lite som möjlig när vi köper så vi inte spräcker vår ekonomi.

Varför tror vi att vi kan köra ekorrhjulet snabbare och snabbare utan att komma till en punkt där allt kraschar? Vi har haft flera bostadsbubblor som exploderat. Ändå gör vi om samma sak igen, även fast vi vet att det inte fungerar i evighet utan att kraschen kommer.

Vi skrattar åt dem som misslyckats och fått sälja bostaden med stora skulder. Varför vill vi ha det så? Vill vi ha en bra bostad, eller tjäna en massa pengar på bostaden?

Jag bara undrar.