I en insändare 20/7 skriver Arne Jonsson, (C) Eskilstuna, om coronapandemin och Sveriges krisberedskap, samt frågar sig hur den sistnämnda ska kunna förbättras.

Inledningsvis fastslår Jonsson, helt riktigt, att pandemin orsakat arbetslöshet och ökad psykisk ohälsa och att Sveriges beredskap varit bristande. Vad som däremot inte nämns är den nyliberala politik, med bland annat privatiseringar och nedskärningar i välfärden, som bidragit till många problem som uppstått i samband med pandemin. Självfallet är det omöjligt att vara redo för samtliga element i en kris, emellertid tycks de senaste regeringarna snarast velat vinnlägga sig om att samhället helt ska sakna krisberedskap.

Jonsson skriver vidare att coronapandemin ”drabbar fattiga människor i socialt utsatta områden hårdare än andra”. Även detta en korrekt spaning. Men vad göra för att avhjälpa ekonomisk ojämlikhet och orättvisa? Ska man som SMC-trojkan sälja cirka 600 allmännyttiga hyresrätter till ett privat bolag som ägnar sig åt konceptrenoveringar med höjd hyra som följd? Minskar den sociala utsattheten genom att rätten till en bostad villkoras?

En ytterligare kris, klimatkrisen, menar Jonsson att vi ska lösa genom individuella val. Sant är att vi alla har ett ansvar, men vad gör vår sopsortering när de värsta utsläpparna, storföretagen, gullas med av politiker, såväl i Sverige som internationellt? 

Så hur rustar vi oss då för nästa kris? Jo, vi överger ett system där vinster prioriteras högre än människoliv.