När skolan var slut gick jag nästan varje dag till min mors arbetsplats. Hon arbetade flitigt hela sitt vuxna liv med att hjälpa andra oavsett var de kom Ifrån. Hon stod stark och roddade allt från att fixa lägenhet och arbete till den fösta flyktingvågen i från Mellanöstern till att ta hand om de psykiskt sjuka patienterna som lämnades på öppen gata när mentalsjukhusen stängde. Hon bar många, många liv på sina axlar genom åren. För denna gärning erhöll hon en blygsam månadslön från kommunen och mellanchefer som gärna tog äran för en verksamhet någon annan byggt upp.
I dag är min mor trött sliten och ledsen. På äldreboendet förstår personalen inte vad hon säger. På julafton får de ingen julskinka för den har försvunnit eller glömts bort på vägen. I korridoren stinker det av urin för att personalen inte hinner med att tömma påsar och samtidigt se till omvårdnaden av alla de andra elva boenden. I år har kommunen dessutom på grund av sparkrav tvingats besluta att stänga den mycket omtyckta hobbyverksamheten.
Min mor betalar den högsta avgiften. Samtidigt tjänar vår kommunstyrelseordförande mer än någonsin. Han som besökte min gymnasieklass i åttan och som gjort politisk karriär på beslut som tagit vår stad till en plats åtminstone jag inte känner igen. Hade jag vetat allt jag vet nu hade jag kastat min studentmössa i ansiktet på honom.
I framtiden verkar det som att det är den rikaste som överlever. Har du litat på samhället och att din lön ska vara något värt riskerar du att sitta ensam på ett rum och vänta på någon som aldrig kommer.
Det finns all anledning att oroa sig över om ättestupa kommer kvarstå som en legend även i framtiden eller kan komma att bli en faktisk realitet.