Svenskens glansår inföll mellan 1976–80.
Det var då som Borg bärgade fem raka bucklor på gräset i södra London.
På den tiden hade vi inte mer än några enstaka tv- eller radiokanaler i Sverige. Inget internet heller, för den delen.
Borg i Wimbledon fick följas via Radiosporten eller SVT, jag minns dock inte i vilket skede av turneringen som bevakningen intensifierades.
Många svenskar hade börjat sin semester när "VM på gräs" gick in i ett avgörande skede.
Då gällde det att hinna fram till sommarstugan i tid eller att få in radions sändning från London i bilen eller segelbåten.
För alla svenskar (nästan, i varje fall) ville veta hur det gick för Björn i de stora matcherna.
Det måste ha varit fem somrar i rad med kollektiv tennisfeber.
Eller sex snarare, men efter förlusten mot John McEnroe 1981 – det lär ha varit ytterligare en nagelbitare – dalade svenskens stjärna.
Något år senare kastade han in handduken.
Så här mer än tre decennier senare känns den gyllene epoken – Borg skulle följas av Mats Wilander och Stefan Edberg med flera – väldigt avlägsen.
Svensk tennis skriker efter ett nytt affischnamn.