Den tuffa och ovanliga bindvävssjukdomen Ehlers-Danlos syndrom tvingade Strängnäsbon Johanna Brun att sluta med idrott. I stället blev musiken hennes tillflykt, och låtskrivandet ett sätt att gömma sig undan smärtan. Trots att hon i perioder tvingades sitta i rullstol eller hoppa fram på kryckor, har hon inte låtit sig stoppas från att stå på scenen så fort hon fått chansen.
Låtskrivandet fungerar lite grann som min dagbok.
På fredag släpps en av hennes låtar som singel på Spotify, i ett samarbete med skivbolaget Comedia. Den heter Ur funktion, och handlar om perioden då hon förstod att hon var sjuk.
‒Låtskrivandet fungerar lite grann som min dagbok. Låten kom till av frustrationen och ångesten jag kände när kroppen inte fungerade som den skulle. Jag skrev den rakt ur hjärtat. Den är ganska naken och rå, men jag tycker ändå att det finns ett hopp i den, säger Johanna Brun.
[custom-embed script="PGlmcmFtZSBzcmM9Imh0dHBzOi8vb3Blbi5zcG90aWZ5LmNvbS9lbWJlZD91cmk9c3BvdGlmeTp0cmFjazoxQXpCdjJNbEJYUWxxM2tJeloyREVzIiB3aWR0aD0iMzAwIiBoZWlnaHQ9IjM4MCIgZnJhbWVib3JkZXI9IjAiIGFsbG93dHJhbnNwYXJlbmN5PSJ0cnVlIj48L2lmcmFtZT4="]
Att skriva låtar om sin sjukdom var inget konstigt för henne. Hon hoppas också att hennes låttext kan stötta andra.
‒Jag mår bättre om jag får prata om det, annars exploderar jag. Men många vågar inte prata om hur de mår, det kan vara tabu att må dåligt. Jag tror att alla människor bär på en tung ryggsäck mellan varven, och att man blir starkare om man märker att flera sitter i samma båt.
Jag har kommit långt i min rehabilitering, även om jag blir sämre ibland.
Hon kommer att få leva med sjukdomen hela livet, men i dag tycker Johanna Brun att hon mår relativt bra.
‒Jag har kommit långt i min rehabilitering, även om jag blir sämre ibland. Sjukdomen går i skov, säger hon.
Kommer det en skiva längre fram?
‒Jag tar en sak i taget. Men det är klart, jag har skrivit hur mycket musik som helst som jag vill sammanställa så småningom.