Därför åker vi till rumänska Crovu

Valentina Marin är en del av min vardag. Hon sitter ofta utanför Ica när jag ska handla mat och allt som oftast nickar vi igenkännande till varandra och säger hej. Mer som regel än undantag lägger jag en peng i hennes pappersmugg i vetskapen om att den inte gör någon egentlig skillnad men kanske hjälper för stunden.

Krönika2015-11-03 21:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

På bara några år har människor från fattigare delar av Europa, främst Rumänien och oftast romer, kommit att bli en del av stadsbilden till och med i små städer som Mariefred och Strängnäs. Vi har vant oss vid att de sitter på trottoaren och ber om en peng eller säljer hantverk i ett försökt att skaffa sig ett bättre liv.

Fler än jag har säkert funderat på hur lösningen på Valentina Marins situation ser ut. Och vad kan jag göra?

Det var förra sommaren som jag såg de första människorna i min hemstad som tiggde på gatan. Det berörde mig djupt. Jag minns hur jag tänkte att deras liv hemma måste vara mycket svårt för att de skulle tycka att det bästa alternativet var att sitta vid en pappmugg och be om pengar i ett land lång borta från familj och vänner.

Sedan dess har mycket hänt. Långt fler människor har tagit sig till Sverige, Sörmland och vår hemstäder för att söka sig ett bättre liv. Vi möter dem dagligen och debatten om kriminalisering av tiggeri, rivning av tältläger men också om hur vi kan hjälpa och stödja dessa mycket utsatta människor har sköljt över vårt land.

Vi har berättat om de människor som vi möter på våra gator, om hjälpprojekt och den alltmer hårdnande debatten. Nu tar vi ett steg till. Vi åker till Rumänien, till Valentina Marins hemby, för att undersöka vad det är hon lämnat för att sitta utanför Ica och be om pengar. Men vi ska också undersöka vad det finns för långsiktiga försök till lösningar.

Följ reporter Camilla Lillsebbas och fotograf Joakim Serranders resa till romernas gator.

Läs mer om