Willys-parkeringen vid Tivoliallén i Eskilstuna är något som upprört våra läsare i flera år. Vi har konstant en strid ström av läsare som hör av sig med kritiken att parkeringsvakterna verkar ha satt i system att hänsynslöst lappa bilar. Även i sociala medier regnar ilskan över denna till synes mörka plats för alla som nånsin slarvat med p-skivan. Det finns de som fått böter medan de sprungit in för att hämta en p-skiva, det finns de som ställt skivan lite fel, och de som inte hunnit ut innan tiden gått ut och direkt fått en bot. 

Till och med enligt butikschefen har den nitiska lappningen varit ett problem i flera år.

Men det finns en sak som provocerar mer än en riktigt dålig parkering. Och det är en ung tjej som vågar tala klarspråk. För när vår krönikör Malin Johansson i en text hatade på Willys-parkeringen – så hatade Eskilstunaborna på henne. Kent, Benny, Lars och många med dem tycker alla samma sak: Hon får skylla sig själv, hon borde ha gått i stället, hon ska bli av med sitt körkort och hon är värd allt elände i världen eftersom hon satte sig bakom ratten bakfull och stressad. 

De må ha rätt, man ska inte köra bil om man inte är på topp, men det är inte det som är det intressanta här. Det är hur lätt vi hatar på en ung tjej som har modet att uttrycka sig rakt på sak. Det är inte första gången Malin hamnar i en storm av elaka kommentarer, de regnar in varje gång hon skrivit en krönika. Hon får skit för hur hon ser ut, hur hon väljer att leva och vad hon gör på sin fritid.

Malin skriver om saker som engagerar Eskilstunaborna, men de engagerar sig i Malin. I att hon ska sitta ner och hålla tyst. Kritikerna riktar sig inte mot hennes yrkesroll, utan mot henne som person. Människor har en förmåga att gadda ihop sig, och det finns något med Malin som provocerar så mycket att man väljer att gadda ihop sig mot henne. 

Kvinnliga journalister har i åratal vittnat om hot och hat. Det är en fara för demokratin men också ett arbetsmiljöproblem och det verkar inte finnas någon ljusning – siffrorna är lika eländiga år efter år. Risken att bli utsatt för trakasserier gör att kvinnliga journalister självcensurerar sig, väljer bort att skriva om vissa ämnen och anpassar sig. Det gör inte Malin. Hon berättar i stället om kommentarerna hon får, och blottlägger de som hatar. Men hur länge orkar hon?