För några veckor sedan, efter dödsskjutningen på Rekarnegymnasiet, träffade jag några väninnor på middag. Vi har känt varandra länge. Alla är inflyttade från andra delar av landet. Och vi har barn i tonåren. Jag kunde inte hålla mig när vi satte oss till bords. En känsla bubblade i mig.

Jag kastade ur mig orden: "Eskilstuna har blivit ett riktigt rövhål. Varför bor vi kvar här?"

Småpratet som inletts stannade upp. Förbluffade tittade dom på mig. Sen utbrast en av dem: "Ja jag har tänkt precis samma sak".

Det är så ledsamt att inse att våldet vi upplever inte överraskar mig längre. När Eskilstuna först började drabbas av skjutningar för några år sedan slog vi upp det stort i tidningen. Det var svarta vinjetter, flera uppslag. Det var i nyhetsspråk "en stor grej". Nu är det inte så längre. Vi har blivit vana. Avtrubbade. 

Och det är så sjukt.

Mina dotter vittnar om ett förändrat Eskilstuna. Hon berättar att hon ser knark öppet på krogarna i stan när hon är ute. "Jaaa mamma, det är jättevanligt. Det ligger kvar tomma zippåsar överallt".

Ungdomar på stan vittnar om att andra gäng kommer fram och frågar var de kommer ifrån. Alltså vilket område de bor i. När dom säger Skogstorp, Lundby eller Torshälla lämnas de i fred. Gängen visar dem handtecken, markerar tillhörighet. Fingrar formar Årby, Skiftinge eller Nyfors, däremellan finns rivaliteten. 

När de här grupperna möts kan det bli våldsamt. I Eskilstuna, likt LA, är det territoriet man hävdar. Och likt Crips och Bloods är det otänkbart att ge sig in på den andras territorium. En vän berättade att han frågat en ung kille från Årby om han hunnit käkat på KFC i Skiftinge än. Hans svar var "Aldrig. Går jag dit kommer jag inte hem igen".

Exakt vad som hände vid Munktellarenan i torsdags, då fyra 15-åriga killar skadades svårt i en knivskärning, vet vi inte. Men ryktet går om just bråk mellan grupper från olika områden.

Och forskning stödjer sambandet mellan utanförskap och territorier. Får man inte respekt av samhället skaffar man sig det på annat sätt. Att kräva respekt för sitt område ger samma känsla av stolthet och tillhörighet som det gör när du håller på ett fotbollslag. Och konflikter mellan sådana är som bekant en realitet.

Vi lever i en otrygg stad. Mina barn, mina vänners barn - alla känner de till någon som blivit dödad, som skjutit någon. Någons klasskompis, en väns bror. Våldet har kommit nära.

Så det jag kastade ur mig den kvällen menade jag. Nu undrar jag, kan vi vända det här?