För en vecka sedan säkrade Åker/Strängnäs definitivt en plats i Allettan.
Men att laget skulle ta en topp-fyra-placering var egentligen inte mer än en formalitet.
Så mycket har klubben satsat på starka nyförvärv och så ihålig verkar division 1 C vara.
Förra hösten hade Å/S fullt sjå att nå Allettan. Men då var truppen sämre och motståndet hårdare i form av främst Huddinge, Visby och Nyköping. Att bröderna Persson, som ingick i förstakedjan, nästan var mer frånvarande än närvarande gjorde inte saken bättre.
Nu har (det före detta) brukslaget ett helt annat utgångsläge.
Men jag sätter ett frågetecken för både form och stabilitet.
När serien tog höstlov i slutet av oktober hade Å/S "pole position" efter att ha tagit 36 "pinnar" på 14 matcher. Ett poängsnitt på 2,57.
Mellan omgång 15 och 24 erövrade Å/S endast 16 pinnar – det ger ett snitt på 1,6.
Betyder/betydde verkligen Stefan Gråhns så mycket? Den meriterade forwarden (som när detta skrivs befinner sig hos elitserielaget Växjö Lakers) lämnade truppen under nämnda uppehåll.
Nja, vi kan säkert hänvisa svackan till sjukdomar, skador och bristande motivation också.
Det finns säkert fortfarande förhoppningar på att ha den Nykvarnsbaserade centern tillbaka efter jul.
Men det behövs antagligen fler förstärkningar för att bli ett topplag även i Allettan.
Just nu känns inte försvarsspelet tillräckligt bra (vad sysslade egentligen spelarna med mot Enköping?). Målvakten Magnus Wahlgren är en bättre sista utpost än vad Marcus Hansson var förra vintern. Men förhoppningsvis har "Pajen" ännu mer att ge.
En sak till – förra vintern fick Å/S slå ur underläge i Allettan. Den möjligheten har Erik Ahlströms manskap inte den här säsongen.
Men att laget kvalificerat sig för Allettan tre år i rad är absolut värt en applåd.