De flesta som sysslat med någon form av kultur i Eskilstuna känner till Bosse Lundkvist. För många har han liksom alltid funnits där. Nära 40 år i Eskilstuna kommuns tjänst har nu gjort att 66-åringen trappar ner. I måndags gick Bosse Lundkvist i pension, men ändå inte helt.
– Jag kommer att vara kvar i tjänst framöver med några aktiviteter. Men jag planar ut långsamt och stannar till och med september, säger han.
Det senaste decenniet har han jobbat som kulturutvecklare på Kultur och fritidsförvaltningen. För oss inom pressen har det inneburit att hans namn ofta förekommit längst ner på pressutskicken tillsammans med ett mobilnummer. Eller så har han dykt upp då det varit dags att dela ut Eskilstuna kommuns musikpris.
I grunden är Bosse Lundkvist annars musiker och musikpedagog. Slagverkare och gitarrist. Han brinner för att sporra barn och ungdomar till kreativitet.
I och med pensionen ser han nu möjligheter, inte bara att umgås mer med sin familj, utan även att kunna spela lite mer musik.
– Jag har ju haft en karriär som visgubbe, skrivit egna låtar och uppträtt på Vaxholms och Västerviks visfestivaler, men sen kom alla barnen och jobbet emellan, så nu har jag chansen att ta upp det där igen, att få lira lite igen, säger Bosse Lundkvist.
För visst finns där något av en pust från den gamla musikrörelsen över honom, något lite bohemiskt, ett socialt engagemang som brukar prägla kulturmänniskor av hans generation.
Och så ska han cykla. Det väderbitna ansiktet skvallrar om tusentals mil på vägarna. Han är i god form också, har cyklat Vätternrundan ett 20-tal gånger och trampar sig gärna runt både Sörmland och Västmanland när han får tid.
– Jag började en gång i tiden som brevbärarbiträde här i Eskilstuna. Där grundlade jag kondisen. På den tiden cyklade man istället för att sitta i såna där små bilar som dom har numera.
Hur känns det att gå i pension då?
– Jag har ju åldern inne – och lite till. Det känns väldigt bra och det tajmade fint med min hustru som nu också går i pension. Och så fick vi nyligen första barnbarnet så allting flöt ihop på en gång. Vi har barn i Umeå, Göteborg och Malmö så det kan vara bra att få chansen att ägna familjen lite mera tid.
Finns det några kulturhändelser du är extra stolt över att ha fått till i Eskilstuna?
– Allt är lagarbete, men jag kan berätta om när jag jobbade som föreståndare på Balsta musikslott en gång i tiden. Många unga tjejer och killar hängde där som saknade gymnasiekompetens eller arbete, och då jobbade jag och två andra personer tillsammans med Eskilstuna folkhögskola för att få till en allmän musikutbildning på Balsta. Den utbildningen har funnits ända fram till nu. Att folkhögskolan nappade på idén var ganska häftigt då. Det är inte alltid unga människor söker sig till sånt, utan man måste söka upp dem där de är, säger Bosse Lundkvist.
Förutom de tio åren på Balsta musikslott är hans tid på Barnkulturcentrum åren 1985-1998 något han ständigt återkommer till med stolthet.
– Det var en väldigt fin verksamhet som tyvärr inte finns kvar, där det handlade om barns eget skapande, det var utgångspunkten. Det kändes väldigt viktigt. Musikskolan var förr en massa läxor som man skulle lära sig och sen spela upp. Barnkulturcentrum handlade mer om att skapa själv, den kreativa sidan, det har sen genomsyrat all min verksamhet.