Jag, precis som många andra, har sett responsen på min senaste krönika. Många läsare ville ha ett uttalande från mig, något slags försvarstal – eller ett "förlåt"-brev.
Det kommer inte att hända.
Jag fick höra att jag var en sopa, att jag är en rattfyllerist och självupptagen. Det sistnämnda kan jag väl hålla med om, det behöver man nästan vara som krönikör.
Men det roligaste av allt var nog att bli jämförd med "Sveriges statsöverhuvud". Att bli likställd med kungen är något som jag kommer ta med mig länge.
Jag vill ställa en fråga innan jag går vidare:
Hur hade responsen sett ut om jag hade varit en ensamstående mamma som skrev att hon endast var stressad eller om jag var en snubbe som var sur över en p-bot?
Inte likadan, det är jag övertygad om.
Men jag kommer nu, istället för att försvara mig, skriva om något mycket viktigare.
Jag har under större delen av mitt liv älskat att skriva och haft stora författardrömmar. Det har jag fortfarande. Om någon hade sagt till mig att jag i framtiden skulle skriva krönikor för stans enda dagstidning hade jag skrattat högt.
Men idag är jag stolt över det.
Jag hade dock inte räknat med att det kostar att vara en kvinnlig skribent. Till skillnad från manliga skribenter får jag ta emot hat, hot, påhopp, trakasserier och kommentarer om mitt utseende.
Vilket kommer resultera i att kvinnliga röster tystas och försvinner.
Därför måste vi ge mer utrymme till kvinnor som faktiskt vågar att skriva. Den här responsen som jag får, endast för att jag är en kvinnlig journalist, kan avskräcka många yngre tjejer som sedan inte vågar uttrycka sig.
Och så kan vi inte ha det.
Tänk om alla som blev upprörda över min krönika kunde gå ihop på samma sätt när det gäller allvarligare situationer än en löjlig p-bot.
Som att kvinnliga röster måste få ta större plats och att vi medmänniskor låter dem som har förmågan att beröra, uppröra och underhålla – få fortsätta att göra det.
Jag har en önskan.
Jag vill att fler unga kvinnor ska våga uttrycka sig och lita på sin förmåga att beröra folk med sitt språk. Jag hoppas innerligt att en ung tjej läser det här och blir inspirerad till att skriva mer. Till henne vill jag säga: lita på förmågan att kunna få folk att trilla av stolen över något de läst.
På 00–talet när jag växte upp hade jag en stor idol – Elin Ek, mer känd för mig som "Grynet". Jag vill avsluta med att skicka med samma hälsning som hon alltid förespråkade och blev känd för.
Ta ingen skit!