Den undersökande journalisten Eddie Brock Àr tillbaka, och han har det fortfarande lite kÀmpigt. Hans karriÀr har gÄtt i stÄ och förhÄllandet med kÀrleken Anne har kraschat. Dessutom har han fortfarande en rÀtt jobbig inneboende i kroppen, utomjordingen/amöban/monstret/symbioten Venom.
Seriemördaren Cletus Kasady kontaktar Eddie Brock för att nÄ ut i pressen med ett kryptiskt budskap, och nÀr Àven Cletus infekteras med en symbiot, Carnage, blir det Äka av. Cletus och hans ilskna köttiga monster ger sig ut pÄ en vÄldsam turné i San Francisco för att försöka hitta Cletus inspÀrrade mutantflickvÀn Francis och för att ta livet av noga uttÀnkta offer - en jakt som Eddie och Venom gör allt för att stoppa.
Som Marvel-action betraktat Àr "Venom: Let there be carnage" helt okej med snygga specialeffekter, men det har man vant sig vid vid det hÀr laget. Styrkan ligger snarare i Tom Hardys samspel med sitt monster, en roll han förvaltar vÀl. Att ha en inre dialog med en slemmig jÀttelik amöba kan lÀtt landa i komplett buskis, men Hardy och regissören Andy Serkis lyckas skapa ganska god komedi i ordvÀxlingarna mellan Eddie Brock och Venom. Faktum Àr att de tvÄ verkar ha det ganska mysigt, Àven om det förstÄs innebÀr vissa svÄrigheter att vara vÀrdkropp till en symbiot.
En av filmens behÄllningar Àr Woody Harrelsons Cletus. Harrelsons överdrivna, nÀstan parodiska bad guy Àr en fröjd att se Àven om den passar in i skurkmallens formulÀr 1A, och scenen nÀr Cletus/Carnage flyr fÀngelset och death row Àr rakt igenom magisk.
Men Àven om Andy Serkis gör nÄgra trevande försök att hitta lite svÀrta i den hÀr historien (lÀs: trasig barndom hos skurk) blir "Venom: Let there be carnage" mest en snygg och smÄtrevlig komedi. Den Àr spretig och ologisk, men i det finns faktiskt en charm.