Ernst Josephsons hela bredd i stor utställning

På den ena väggen i Waldemarsuddes stora sal hänger tavlor i dova färger, inspirerade av äldre tiders konstnärer som Rembrandt, Tizian och Rafael. Mitt emot syns istället färgstarka motiv från Ernst Josephsons många resor i Europa, till exempel "Spanska smeder" som han målade efter ett besök hos romer i en förort i Sevilla.

– Att skildra arbetare låg lite i tiden men det var ovanligt att porträttera dem med ett slags frimodighet och med så självmedvetna poser. De är inte bara stackare, utan också stolta och brunbrända, de ler och tar för sig, säger museichef Karin Sidén.

Hon pekar på att den äldre traditionen ständigt var närvarande i Josephsons skapande – men att han också hela tiden utforskade mästarna på sitt eget sätt, vilket lade grunden till ett mycket personligt bildspråk. När han kopierade Rembrandts verk "Staalmeesters" laddade han till exempel duken i förgrunden med rinnande röd färg och krapplack.

– Han gör egna tillägg och tolkar den äldre traditionen. Sedan för han med sig det gamla in i kolorismen, säger Karin Sidén.

Målade ofta Näcken

Det var på Waldemarsudde som den senaste stora utställningen hölls för 22 år sedan. Då var utställningen kronologiskt uppbyggd men nu lyfter museet snarare fram Josephsons framträdande teman. Här syns hans många porträtt av vänner, familj och historiska personer. Han var också förtjust i mytologiska, religiösa och fornnordiska motiv.

Ett av hans vanligaste teman var folktrons Näcken, som även figurerar i de dikter och musikkompositioner som Josephson ägnade sig åt och som Karin Sidén menar är en mer okänd del av hans konstnärskap. Näcken är en intressant gestalt, påpekar hon.

– Det är ett slags vattenande och kan ses som en identifikation med konstnären, musikern och diktaren. Han spelar enligt legenden så förtrollande på sin fiol att han också kan dra människan in i fördärvet.

Näckenfiguren visar även hans intresse för det hinsides, enligt Karin Sidén.

– Det finns kopplingar både till skapande, oförlöst längtan och ensamhet. Hans Näckenmotiv är väldigt personliga. "Strömkarlen" blev en särskild identifikation för honom, i en av dikterna uttrycker han att ”Näcken, det är han själv”.

Central gestalt

Verket "Strömkarlen" orsakade kontrovers när det först ställdes ut. Det ansågs allt för okonventionellt. Bland annat skrev kritikern Carl Rupert Nyblom att "bizzareriet nått sin höjd" i målningen där "en alldeles naken, mycket ful herre sitter i en obeskrivlig omgivning". Men Prins Eugen köpte tavlan 1893, och försökte att donera den till Nationalmuseum, som tackade nej – vilket gjorde prinsen rasande.

Verket blev istället 1905 permanent infällt i väggen i salongen på Waldemarsudde.

– Det är vi glada för i dag! Det anses vara centralt i Josephsons konstnärskap och ett ikoniskt verk i svensk konsthistoria. Det förebådar symbolismen i svensk konst, säger Karin Sidén.

Josephson var en central gestalt i den skandinaviska konstnärskolonin i Paris under tidigt 1880-tal. Han gick också i bräschen för den så kallade opponentrörelsen som i ett upprop till Konstakademin slog ner på den förlegade undervisningen och utställningsrutinerna. Protesterna ledde till bildandet av konstnärsförbundet 1886.

– Men Josephson var så radikal och hade så häftigt temperament så han valdes inte in i styrelsen och tog väldigt illa vid sig, säger Karin Sidén.

"På tiden"

Ernst Josephson lämnade under en tid Sverige för Bretagne där han 1888 fick ett psykiskt sammanbrott. Han vårdades för sina psykiska besvär fram till sin död. Även om samtiden inte alltid förstod hans ofta avantgardistiska och expressionistiska konst understryker Karin Sidén att han har lämnat ett stort avtryck.

– En rad konstnärer och författare har inspirerats av hans bildvärld.