Den påkostade serien "The prize of silence" i fyra avsnitt har just släppts i Viaplay.
Varför dokumentären kommer just nu kan man annars fråga sig. Det har gått fyra år sedan Dagens Nyheter publicerade Matilda Voss Gustavssons utmärkta granskning där 18 kvinnors vittnesmål om hur en person med nära koppling till Svenska akademien, systematiskt förgripit sig på kvinnor i flera decennier, publicerades.
Personen, som kom att gå under namnet "kulturprofilen" men heter Jean-Claude Arnault, dömdes så småningom till 2,5 års fängelse för våldtäkt. Straffet är avtjänat och Svenska akademien har i viss mån återhämtat sig från skandalen som briserade när det stod klart att Svenska akademien på flera sätt stöttat Arnault och att övergreppen delvis kunnat fortsätta på grund av den starka tystnadskultur som rådde i akademin.
Ambitionen med dokumentärserien tycks inte vara att komma med något nytt, utan snarare att sätta in historien i en internationell #metoo-kontext och göra det i en form som en internationell tv-publik känner igen.
Resultatet är väldigt hackat men inte malet, skulle man kunna säga. Stommen i serien utgörs av en stor mängd personer som sitter på en stol och pratar, varvat med panoreringar över Stockholm och arkivbilder från olika ceremonier och högtidliga sammanträden med Svenska akademien.
Vissa intervjupersoner pratar engelska. Andra svenska. Det är förvirrande, liksom att somliga som intervjuas så vitt jag vet inte har så mycket med själva skandalen att göra – som Camilla Läckberg, Jonas Gardell och Alexandra Pascalidou. Allt medan andra medverkande inte tydligt presenteras så som den tyngd faktiskt har i sammanhanget, som Expressens Victor Malm som är expert på Katarina Frostensons och Stig Larssons författarskap och den amerikanska juristen Gloria Allred, som företrädde några av kvinnorna i processen mot Harvey Weinstein.
Jag stör mig också på att dokumentären ägnar så mycket utrymme åt spekulationer om Jean-Claude Arnaults relation till sin fru, den dåvarande akademiledamoten Katarina Frostenson och antydningar om att han skulle ha haft hållhakar på ledamöter i akademien.
Med det sagt så satt jag ändå klistrad framför rutan genom alla fyra avsnitt.
Mycket tack vare de modiga vittnesmål som några av Arnaults offer delger oss tv-tittare rakt in i kameran. Det är oerhört starkt. Några av berättelserna hade jag inte hört förut och de visar bara än en gång hur ensamma och utsatta offer för sexuella övergrepp är när omvärlden vänder bort blicken och vägrar se vad som pågår.
Man baxnar över dokumentärseriens många berättelser om hur "alla" visste vad som pågick utan att ens försöka göra något åt det.
Många män som intervjuas i serien vittnar om hur man varnade kvinnor för Arnault och även skämtade om hans tafsande och återkommande affärer med kvinnor.
Endast ett par medverkande berättar om hur de handgripligen satt stopp för övergrepp som de blivit vittne till.
En annan rakryggad person som får mycket utrymme i serien är Sara Danius (1962-2019), som var Svenska akademiens ständiga sekreterare när Arnault-affären avslöjades. Hon gjorde vad hon kunde för att lotsa de aderton genom skandalen. Det slutade som alla vet med att hon röstades bort från posten och lämnade sin stol. Bara den delen av historien gör att "The prize of silence" är ett måste att se.