Det är så lätt att döma bilister man ser på nyheterna.
Man ser ett inslag om en översvämning i Gävle, och man tänker: "Idioter. Varför gav ni er ut på vägarna?"
Man ser ett inslag om en våldsam storm i Norrland, och man tänker: "Idioter. Varför gav ni er ut på vägarna?"
Och när snön kommit ser man inslag efter inslag om bilar utan vinterdäck som kört fast.
Och man tänker: "Idioter!"
Men mitt i den senaste snöstormen var det jag som blev idioten. Trots det dåliga väderleken inträffade en rad händelser som gjorde att jag blev i akut behov av min bil, och det var bara att fatta tag i spaden och börja gräva fram den.
Eftermiddagen var svart, gatan var vit. I takt med att svetten rann snabbare under täckjackan kände jag mig mer och mer skamsen över min dassiga inställning till bilisterna på tv:n. De kanske inte hade något val? Och nu var jag på väg att bli en av dem.
Jag hade parkerat bilen hos min tjej. Efter att jag grävt fram den skulle jag behöva köra åtta kilometer till min egen lägenhet, hämta vinterdäcken ur källaren, köra tillbaka de åtta kilometerna till däckskiftarna (byta själv har jag aldrig vågat mig på) och förhoppningsvis lyckas med allt detta utan att behöva ringa en bärgare (eller hamna på sjukhus).
Till en början gick det förvånansvärt bra.
Snöröjarna hade hunnit ploga i stort sett alla vägar mellan min och tjejens lägenheter, men när jag tog höger vid den sista rondellen öppnade sig helvetets portar framför mina ögon.
Och det var inte varmt där nere i avgrunden.
Det var ett fruset helvete.
Mellan mig och lägenheten där vinterdäcken fanns uppenbarade sig en lång uppförsbacke där en stor buss kom sladdandes mot mig i fel körfält, med varningsblinkers på.
Hit hade ännu ingen snöröjare kört sin plogbil, endast halva vägen var någorlunda fri från snö, och när jag nu såg döden i vitögat var den klädd som en busschaufför.
Ett omöjligt val presenterade sig: fortsätt köra framåt i hopp om att nå toppen av backen (utan att krocka med bussen), eller bromsa, tappa momentum och fastna i denna kalla avgrund. Och mitt i kaoset kom jag på mig själv med att fundera över en enda sak: varför hade jag inte bytt till vinterdäck tidigare, när vägarna fortfarande var torra?
På något mirakulöst sätt tog vi oss förbi bussen och upp (min flickvän var med i bilen).
Men just som vi trodde att vi skulle klara det hade vi fastnat
Det fanns inget att göra: hon fick hoppa ut och putta på. Jag hörde föraren i bilen bakom oss, en korpulent äldre man med blåställ, kliva ur sin bil och väsa "jag hoppas ni åtminstone har vinterdäck" innan han också började putta.
I slutändan var vi tvungna att småspringa de sista 500 meterna till förrådet för att hämta däcken (vi lämnade Saaben på en liten snöfri fläck mitt på en cykelbana. Förlåt till alla cyklister), och när vi till sist kämpat oss hela vägen till däckskiftarna var vi både skitiga, snoriga och helt slutkörda. Men vi hade klarat det.
På kvällen stupade vi båda i soffan. På 22.00-nyheterna såg jag inslag efter inslag om snökaoset. Om alla som kört fast i snön.
Och för första gången tänkte jag inte "idioter". Jag tänkte "jag förstår dem".