Jag har gjort comeback som tittare av Morden i Midsomer. I tisdags avslutades den populära tv-seriens 21:a säsong i SVT (finns att se på SVT Play).
Avsnittet hette "With Baited Breath". På svenska fick det den om möjligt ännu mer obegripliga titeln "Sålla agn från vete".
För nio år sedan fick jag och min fru nog. Då tog nämligen Neil Dudgeon över rollen som den brottsutredande myspolisen Barnaby från veteranen John Nettles som varit med sedan starten 1997. Efter att ha sett nuvarande säsongs sista avsnitt kan jag bara konstatera att vi bör hålla oss borta en sisådär nio år till.
"With Baited Breath" har alla ingredienser ett avsnitt av Morden i Midsomer ska ha. En pittoresk by anordnar en fisketävling och en idiotisk terränglöpartävling kallad Psycho Mud Run på en och samma gång. Ett sjöodjur härjar i den lilla sjön. Rollgalleriet yxas fram till blockformiga arketyper och döingarna börjar dyka upp med samma obegripliga intervall som de brukar.
En kille mördas med elektricitet, en annan hittas död i en tunna med fiskeagn och en skjuts med slangbella. Intrigen är så schematiskt debil att den måste ha skrivits av en algoritm.
Enligt en fansajt på nätet har över 369 människor mördats i 126 avsnitt av Morden i Midsomer. Totalt rör det sig om mer än 480 döda, inklusive olycksfall, självmord och de som avlidit av naturliga orsaker.
Kassa skådisar rapar repliker ur kassa manus. Numera är man nere och slammar runt i de absoluta bottensedimenten av b- och c-skådisar. En gång i tiden kunde man se fina stjärnor från den brittiska eliten i något avsnitt då och då. Jag minns Peter Egan, Lesley Manville och Jenny Agutter i gamla avsnitt. Några av dagens storstjärnor, som Olivia Colman och Orlando Bloom, gjorde småroller i serien innan de fick sina genombrott.
Men Neil Dudgeon som John Barnaby är inte bra. Som puttrig myskommissarie tomtar han runt mellan Midsomers olika byar och löser märkliga och meningslösa fall. Dudgeon saknar den där airen av brittisk skådespelarförfining, den där kärva doften av National Theatre som John Nettles utstrålade.
Medan Neil Dudgeon harvade runt med skitroller i tv-deckarträsket gjorde John Nettles fem år i Royal Shakespeare Company, tio år som deckarstjärna Bergerac på 80-talet och 13 säsonger som Barnaby. Jag säger som Quentin Tarantino: "If you want to be a leading man, you have to lead". Och Neil Dudgeon leder inte ett smack, han är en trist träbock.
I hans Midsomer tycks tiden ha stått stilla. Alla lever i en gigantisk filterbubbla där turistblicken läggs över södra Englands små bullerbyidyller med eviga parader och borgerligt gemyt. Polisen tycks plötsligt ha oändliga resurser mitt under semesterperioden och förefaller opåverkade av decennier av New Public Management, nedskärningar och nyliberala reformer som sugit musten ur all offentlig förvaltning. Av Boris Johnsons och post-Thatcherismens avgrundsdjupa klassamhälle märks ingenting och de enda etniska minoriteterna som tillåts är de som bekräftar imperiets storhetstid från den koloniala eran.
Morden i Midsomer är som gjort för att låta hjärnan gå på lågvarv, fördriva tråkiga tisdagskvällar under semestern då folk först halvsovit sig igenom Allsång på Skansen medan de mulat i sig nävar med ostbågar. Och det kanske ska vara så, men jag säger som min fru gjorde efter att ha pinat sig igenom detta sista avsnitt: "Nej, det här gör vi inte om!"