Carey Mulligan i "Promising Young Woman."
Som man lÀngtat utan att ha en aning om vad man varit ute efter. Smart, knivskarp, galen satir till ettrigt pianoklinkande. LÄtar om samtidsfenomen som internet, bekrÀftelsesjuka, den rika vÀrldens dubbla bokföring och ovilja att frivilligt slÀppa ifrÄn sig en enda tum av privilegierna.
Den hurtiga förklara-vÀrlden-sÄngen dÀr Bos buktalande socka bryter trevlighetsnormen genom att börja tala om folkmord och exploatering - och vips fÄr sig en lektion i uttrycket "man biter inte den hand som föder en" - Àr strÄlande.
SÄ pÄ hÄret. Och sÄ bra!
Allt framfört med ett glatt humör och en frenesi som inte hörts av sedan Tom Lehrer, den gamle matte-lÀraren pÄ Harvard, besjöng atombomber, kapprustning och rasmotsÀttningar till ett ystert hamrande pÄ klaviaturen.
Hade aldrig hört talas om Burnham innan jag tipsades om "Inside", finns pĂ„ Netflix, frĂ„n det instĂ€ngda coronalivet som snudd pĂ„ drivit honom till vansinne. Redan i tidiga tonĂ„ren lade han ut sina âpubertala musikalkomedierâ pĂ„ youtube och fick snabbt stor publik. Vid 31 Ă€r han etablerad som bĂ„de komiker och skĂ„dis.
UpptĂ€ckte honom faktiskt tvĂ„ gĂ„nger samma vecka. Blev meddragen pĂ„ bio, pĂ„ âPromising young womanâ, en titel som inte ingav nĂ„gra större förvĂ€ntningar. TĂ€nkte âtypisk collegefilmâ, men âlite popcorn kan aldrig vara felâ. Sedan coronan Ă€r man svĂ€ltfödd pĂ„ nöjen och nappar pĂ„ allt som bjuds. Desto trevligare att plötsligt sitta kĂ€pprak i plyschfĂ„töljen. Inget Ă€r som att fĂ„ förutfattade meningar slagna pĂ„ fingrarna. För "Promising young woman" Ă€r nĂ„got sĂ„ ovanligt som en bĂ„de humoristisk och nattsvart nagelbitare - med brittiska skĂ„despelerskan Carey Mulligan i huvudrollen som avhoppad lĂ€karstudent.
Burnham spelar till synes vÀlartad pojkvÀn med inte-sÄ-vÀlartat beteende i bagaget. En riktig rysare. Rekommenderas, finns pÄ SF Anytime.
Har Àven plöjt Maj-trilogins författare Kristina Sandbergs bok "En ensam plats", om nÀr hon drabbades av bröstcancer. Man blir nyfiken nÀr recensenternas reaktioner verkar intressantare Àn boken. Antingen Àr de skrivna med stor distans, som om de vill hÄlla Àmnet mycket lÄngt ifrÄn sig. Eller sÄ Àr de jÀttearga och liksom tÀvlar med författaren om att vara sjukast.
Största julinöjet har varit HÄkan Nessers "Schack under vulkanen". Som rysare Àr den vÀl inte mycket att hurra för. Men för oss som inte har sÄ mycket till övers för mord, men gillar Nessers fyndigheter och ordvÀndningar, Àr det julafton. Inte minst nÀr han begÄr karaktÀrsmord pÄ diverse pompösa kulturkvinnor och dito mÀn. Som den fruktade litteraturkritikern Jack Walde med parnassens högsta svansföring. Att han gjort sig en förmögenhet pÄ att under pseudonym skriva deckare om den erotiskt vidlyftiga privatdetektiven Lorna Lewis hÄller han för sig sjÀlv.
I "Schack under vulkanen" driver HÄkan Nesser duktigt med högnÀsta kulturmÀn och dito kvinnor.
Vilket för tankarna till annan kulturman som kommer undan med det mesta utan att anvÀnda pseudonym. Större fördomsspridare Àn Evert BÀckström i Leif GW Perssons böcker Àr svÄrt att tÀnka sig. Eller som en deckarlÀsare Ärsmodell yngre uttryckte saken:
"Försökte mig pÄ en av GW:s böcker om BÀckström. Jag vill krÀkas. Att en sÄdan kvinnoförnedrare fÄtt sÄ mycket publicitet Àr skamligt. Han borde inte fÄ synas i tv."
För egen del Àr jag kluven. Kan inte lÄta bli att roas av den gamle spjuvern, GW alltsÄ. SjÀlvklart gÄr det inte att sÀtta likhetstecken mellan författare och huvudperson. Men nÄgot ligger det i det.