Ardalan Esmaili spelar Salle, pappan i den hårt prövade familjen vars bebis försvinner.
Det är natten före julafton och ute är det snöstorm. Jenni vaknar upp ur sin långa sömntablettsdvala med sprängande bröst, men hennes bebis Lucas, fem veckor gammal, är försvunnen. Sambon Salle är också borta. Jenni minns ingenting och tror först att Salle tagit med Lucas ut för att hon själv ska få vila. De närmaste timmarna sitter Jenni klistrad vid mobilen och ringer ömsom till Salle och ömsom till sin mamma. I köket sitter parets dotter Nicole och ritar, övergiven av alla vuxna har hon dragit sig tillbaka till sin egen värld.
"Snöänglar" är vårens starkaste serie.
Den handlar alltså om en socialt utsatt familj som hade dåliga förutsättningar redan innan den bildades. Salle (spelas av Ardalan Esmaili) har ett kriminellt förflutet. Nu jobbar han dygnet runt för att få ekonomin att gå ihop. Jenni (spelas övertygande av Josefin Asplund) kämpar förutom med alla möjliga graviditets- och potsnatala problem och en unge som skriker konstant och aldrig sover, med ett drog/tablettmissbruk. Deras dotter, Nicole, är hörselskadad. Jennis mamma finns med som ett sporadiskt stöd, men hon har sitt liv och sin tatueringsstudio.
I klipp fram och tillbaka i tiden får vi veta mer om omständigheterna kring Lucas försvinnande, och de präglas av korkade beslut, svek, och misstro från myndigheter som är till för att skydda barn och familjer som Jennis och Salles.
Ni som inte redan har fastnat för "Snöänglar" tycker kanske att det låter deppigt. Det är det verkligen, men samtidigt är "Snöänglar" sjukt spännande och fängslande. Det är nämligen långt ifrån självklart vad som har hänt med Lucas, och de sökinsatser som görs från polisens sida är inte alltid de man som tittare skulle ha gjort.
För Jenni, som spelas av Josefin Asplund, blir tillvaron alltmer mardrömslik. Inte nog med att hennes son är försvunnen. Ingen tror på henne, och omvärlden sviker.
"Snöänglar", som är en dansksvensk samproduktion, bjuder också på flera intressanta sidohistorier. Som den om barnsjuksköterskan Maria (Maria Rossing) vars djupa personliga engagemang i enskilda patienter orsakar problem. En viktig roll spelar också kriminalpolisen Alice (Eva Melander) som av olika skäl hamnat ur spår i tillvaron och nu blir personligt involverad i arbetet med att hitta Lucas.
Hittills har fyra avsnitt släppts på SVT/SVTPlay och jag har redan hamnat i diskussioner med folk som har olika teorier om hur dramat ska sluta.
Mig skrämde den skiten ur mig redan efter fem minuter. Först och främst för att den visar hur skör tillvaron kan vara. Man sover tungt och när man vaknar har hela ens liv slagits i spillror. Ett barn kan plötsligt vara borta. Ens make kan ha drabbats av en stroke. Eller så befinner man sig med i fel säng, med helt fel person.
Snart kryper också en annan obehaglig känsla genom kroppen. Den som tvingar en att gå en holmgång med sina egna fördomar.
Jenni och Salle är inga mönsterföräldrar. De är smärtsamt medvetna om det själva men tvingas ändå utstå omvärldens fördömanden. Och Jennis mamma är ingen mönstermamma eller mormor. Frågan är om hon ens gör så gott hon kan?
Har jag själv alltid gjort så gott jag kunde när det kommer till mina egna tillkortakommanden som förälder, familjemedlem och medmänniska? Självklart inte i exakt varje sekund, men på det stora hela gör väl de allra flest av oss det bästa vi förmår utifrån omständigheterna i varje givet läge?
Sörmländske skådespelaren Mattias Nordqvist spelar rollen som Salles arbetsgivare i "Snöänglar".
Här levererar inte "Snöänglar" några entydiga svar. I stället får vi sex timmar av riktigt engagerande tv-drama.