"Javisst, den ligger bara 15 minuter från skolan", säger han i telefonen innan jag tackar glatt och lägger på.
Det var första gången jag skulle flytta hemifrån på riktigt. Tre års studier i journalistik stod för dörren och skådeplatsen för det var den ännu okända staden Göteborg.
Vår familjekompis Rickard hade lovat mig sin gamla villa i ett fint område strax utanför staden. Han hade för ett knappt decennium sedan flyttat därifrån men inte sålt huset. Det var för mycket grejer i förrådet han inte orkade ta itu med, berättade han.
I och med att mina dagar i studentbostadskön var få hade jag inte särskilt många alternativ. Dessutom sade ju Rickard att huset låg väldigt nära centrum. Och vilken student tackar egentligen nej till ett fyravåningspalats med oändliga möjligheter för fester och andra förlustelser? Inte jag i alla fall. Jag var så pirrig så jag inte ens brydde mig om att fråga om bilder.
Redan i Borås insåg jag och min pappa, som hjälpte mig att flytta ned, att något inte stämde. Den röda följetråden på GPS:en var för kort och det var alldeles för få minuter kvar.
Jag visste alltså om sveket när vi rullade upp på uppfarten. Jag visste att det skulle ta mig en timme att ta mig till skolan. Men de tankarna försvann snabbt när jag såg Rickard stå och vinka framför det som skulle bli mitt hem.
Skogstomten den stod på hade liksom tagit över huset. Det växte buskar längst den brunbetsade fasaden, väldiga grenar kroknade mot fönsterna och taket var fullt av grå mossa. Inne i huset var det iskallt. Flera rum var fyllda till taket med skrot och på de ställen det inte stod böcker och kartonger doftade det elakt. Det hade tydligen varit djur som härjat i byggnaden, berättade Rickard. Det förklarade varför det knastrade när man gick på golvet. Urin.
Den natten grät jag mig själv till sömns.
Under de två första månaderna på universitetet sov jag hos mina nya kompisar så ofta som jag bara kunde. Och när jag en dag fick ett Blocket-erbjudande om att bo inneboende hos en före detta FN-soldat mitt i centrum var jag snabb med att packa väskorna.
Redan efter någon vecka började han komma med sexuella inviter. Han tog på mina armar efter jag hade varit på gymmet och fick vredesutbrott när jag glömde att låsa ytterdörren. Ibland var han inne i mitt rum när jag inte var hemma, vilket jag listade ut genom att ta bild på hur mina saker var uppställda innan jag gick därifrån.
Två månader av att gå på tårna och ta med mig duschombyte till badrummet senare frågade en bekant om jag ville flytta in i hennes studentlägenhet. Givetvis tackade jag ja – och hela vårterminen blev en fröjd. Äntligen kunde jag låta kroppen vila från försvarstillståndet den hade varit i ett halvår.
Men så kom sommaren där jag blev dumpad av min flickvän och en vecka senare flyttade till Borlänge som var den enda staden som erbjöd mig ett sommarjobb som journalist. Från juni till slutet av augusti var jag inneboende och sov på en tunn bäddmadrass. Jag var hjärtekrossad och vilsen. Och så hade jag givetvis fruktansvärt ont i ryggen.
Efter det har det lugnat sig en aning. Jag har haft värdigare boenden, längre kontrakt och till och med kunnat köpa egna möbler. Men jag har varken bostadsrätt eller förstahandskontrakt. Alltså är jag fortfarande som statslös.
Trots att jag haft flyt på sistone lurar kanske nästa fara runt hörnet. Och på något sätt känns det bra. För att stadga sig känns ännu läskigare.