Det har gått ett år sedan vi var några tusen som såg honom. En av den turnéns bästa spelningar, menar han själv i sin bok ”Vardagar 3” som utkom i våras.
Faktum var att förra sommaren var en riktig skitsommar, vädermässigt. Ungefär som den här, fast med mer regn. Vilken konsert jag än åkte på hade jag med mig en ryggsäck med en stor regnrock i och stövlar i bakluckan. Oftast kom rocken till nytta. Bland annat den där mörka kvällen på Ericsberg då regnet hällde ner under nästan hela konserten. Kallt var det också. Tio plus och jag hade shorts med tjocktröja.
Ulf Lundell är annars minnen för alla som sett honom, inte sällan somriga minnen.
Jag minns min första konsert, Skansen 1995, då han firade 20 år som artist. Vi var fyra stycken från Strängnäs som trängde ihop oss i en liten Toyota Starlet och alla var glatt berusade utom jag som körde. Lasseman var lila om läpparna av allt körsbärsvin. En stor varg på den röda backdropen. Vi var alla unga och förväntansfulla. Jag minns fortfarande öppningslåten, ”Pigor och drängar”, och så den där allvarstyngda blicken från mannen på scenen.
Samma skarpa och stränga blick mötte jag på Ericsberg för ett år sedan, då jag och en fotograf till stod nere i scendiket och plåtade de första tre låtarna. Jag brände av över 400 bilder på de minuterna. Trycket i högtalarna fick shortsen att fladdra. Det slog lock i öronen.
Nu blir det en sommar utan Lundell. Utan kalla augustikvällar på någon gräsplan kantad av bajamajor och öltält, där man står med shorts och huttrar och skrålar med till ”Stackars Jack”.
Minnen, Lundell är många minnen för mig. Minns den där sommaren under Fanzineturnén 1999. Det hårdaste Lundell någonsin gjort. Jag var full och vi var på Parken Zoo, vi var pojkarna längst fram och jag satt på Dannes breda kulstötaraxlar och han hoppade med mig ovanpå. Vi highfivade med Uffe. Den sämsta konsert jag varit på. Man ska inte vara packad på en Lundell-konsert. Det blir bara fel.
Minns den där vinterkonserten 97 på Rocklunda i Västerås där ljudet var så dåligt. Och Slugger-konserterna på Cirkus 98 med all sin tjutande Neil Young-rundgång, Lundell med hästsvans och svetten som ångade från scenen i blått ljus.
Minns mest den där maratonkonserten 96, också den på Cirkus i Stockholm, där Lundell klockade in på fyra och en halv timme. En mäktig urladdning.
Mycket är glömt också. Åren går. Lundell består. Än så länge.
I ”Vardagar 3” skriver han om Ericsbergsspelningen 2019. Dagen för konserten noterar Lundell att det känns som att turnén redan är slut. Att han åker i en van till Katrineholm. Dagen därpå skriver han om det magnifika slottet, ”välskött, barock, gräsmattorna gigantiska, noggrant kantade, nyplanterade alléer, slottsfrun var kanske 35-40 tämligen charmerande”.
Vidare skriver han att scenen låg så långt bort från slottet, hur han gick grusgången i oändlighet för att ta sig dit. Sedan: ”Ett av våra bästa gig på den här turnén, blött, duggregn, augustimörker, kanske 1500 pers, sol och vi hade åtminstone haft 2500, men väldigt roligt”.
På vägen tillbaka till Stockholm genom natten fick de broöppning i Södertälje, tog vägen genom stan.
Jag håller med, det var en bra spelning och samtidigt den första jag såg med Lundell på 14 år. Det blev en återkomst för mig. Men konsertsommaren 2020 får jag vara utan Lundell. Det är bara att beklaga, blicka framåt. Mot 2021. Vi ses då, Lundell.