Vårdcentralen på bilden har inget med texten att göra.
Många kände igen sig och hörde av sig efter förra lördagskrönikan – den som handlade om livet i telefonköerna. Inte sällan en tröstlös väntan som kan få vem som helst att känna sig uppgiven. Eller få löss mellan tänderna av ren uttråkning.
”Det enda positiva är att de flesta numera har tagit bort den hemska musiken som spelades under väntetiden” kommenterade en läsare.
En annan gav mig en rejäl överhalning för det där om att den som är i arbete, som det numera heter, gör bäst i att sjukskriva sig innan den ger sig i kast med att ringa telefonbolag, myndigheter eller vården.
”Att sjukskriva sig av annan orsak än sjukdom måste vi kunna vara överens om är helt förkastligt.”
Det är det förstås inte svårt att hålla med om. Till mitt försvar: Det var bara ett, tydligen uselt, försök att skämta om eländet.
En annan mejlade om den egna erfarenheten att tvingas be en kund som väntar på sina varma hämtpizza att hålla ut medan maten kallnar: ”Tyvärr du får vänta, precis nu måste jag övertala min vårdcentral om att jag VERKLIGEN behöver en tid.”
Eller att under en lektion lämna klassrummet av samma anledning.
Andra tyckte att det var väldigt orättvist att dra in telefonknappandet till vårdcentralen i en text om telefonterror - och framhöll att det är lätt som en plätt för den som inte gillar att vara fjättrad vid telefonen att gå in på 1177.se och skicka ett meddelande och därefter invänta återkoppling från sin läkare eller sjuksköterska.
Kan så vara – om man hanterar mobilt bank-ID och har en bra internetuppkoppling. Tyvärr känner jag flera 85-plussare som inte är så flinka med vare sig det ena eller andra. Utan envisa anhöriga hade de stått sig rätt slätt.
Dessutom är 1177:andet inte särskilt konsekvent genomfört, åtminstone inte i den region som vi sörmlänningar tillhör.
Till vissa kliniker på till exempel Mälarsjukhuset går det bra att själv gå in och boka eller omboka en tid via 1177.
Till andra är det strikt envägskommunikation av detta snitt som gäller:
1. Kallelse till besök infinner sig via pappersbrev. Eftersom tiden inte funkar går vårdtagaren in på 1177 för att försöka boka om.
2. Väl inne visar det sig att just denna klinik inte är ansluten till 1177 utan måste kontaktas via telefon.
3. Vårdtagaren ringer klinikens nummer där en telefonsvarare anmodar inknappning av personuppgifter och därefter meddelar: Vi ringer upp dig nästkommande vardag.
4. Kliniken ringer upp och tiden bokas av. Däremot kan personen i andra änden inte boka in ny tid. Istället kommer en sådan att skickas ut per pappersbrev.
5. Se punkt 1. Allt börjar om från början igen om det skulle visa sig att den nya tiden inte heller funkar.
Tänk så mycket enklare det vore om det gick att jämföra almanackor och kommunicera sig fram till en ny tid.
Självklart fattar jag att den sorgliga sanningen om telefonköandet till syvende och sist handlar om – resurser.
Om telefonbolagen ska ha en hord som sitter i kundtjänst och svarar på direkten – så blir mobilabonnemangen dyrare.
Plankton är vanligtvis längst ut i näringskedjan.
Med vården är det i princip samma sak: Vi kan inte ha en massa sjuksköterskor sitta fast vid telefonerna. I stället ska de göra det de är bäst på och utbildade för: ta hand om sjuka.
Men att få till en organisation där telefonsvararen inte främst upplevs som ett instrument för att skaka av sig folk borde väl inte vara helt omöjligt?
Som patient skulle det vara så himla skönt att inte alltid känna sig som den som skvalpar allra längst ned i näringskedjan.