Mikael Hansson är kultur-och nöjeskrönikör på Eskilstuna-Kuriren.
Jag nämnde i min första krönika att jag ibland brottas med tankarna om att inte fastna i en bekvämlighet över det man gör. Därför kommer jag i höst att börja plugga och mina dagar på Postnord börjar lida mot sitt slut.
Jag har kört bil från passagerarsidan (busenkelt), ständigt blivit utskälld av hundar som hunnit äta upp posten innan den ens landat på golvet, fått utnämningen ”dagens hjälte” från de äldre när de otåligt väntat i dörren på korsordstidningen, och sist – men absolut inte minst, fått ett lokalsinne av rang.
Som ni hör tar jag med mig olika erfarenheter från mina tolv år på Postnord. Jag har verkligen trivts bra – men det har funnits inslag med en mer negativ klang också.
Jag har mestadels delat ut post i de centrala delarna av Eskilstuna, långt ifrån alla områden i stan. Sprungit upp och ner i hundratusentals olika trappuppgångar och det har funnits tillfällen då jag stött på patrull.
Höghusen i Årby centrum kan bjuda på den ena överraskningen efter den andra. Först hissen (om den funkar, vilket den långt ifrån alltid gör). Om inte, lilla promenaden elva våningar upp. Redan där en överraskning i form av ett konditionstest.
Väl uppe kan det fortsätta med ett gäng soppåsar som på lukten skvallrar om att de inte slängdes dit nyligen. In i det trånga trapphuset och vandringen neråt kan börja. Den liknar ofta en hinderbana där de stora hindren är trasiga cyklar, tv-apparater, möbler och bildäck.
De lite mindre hindren kan bestå av blomkrukor, olika typer av verktyg, kanyler och ännu mera sopor. Har man riktig otur kan man stöta på det mest problematiska hindret – någon som tycker trapphuset är en bra plats att sova på. Alternativ ett är att försiktigt gå fram och säga ”Godmorgon, du är lite i vägen just nu”.
Alternativ två, vilket jag föredrar, är att backa tillbaka uppför trappan och ta hissen till nästa våningsplan. Väl nere på markplan igen är det bara hålla en extra tumme för att nästa trapphus inte bjuder på lika många överraskningar.
Det många fler ställen i stan som kan bjuda på liknande scenarion. I och omkring Nyfors centrum har jag genom åren upplevt i stort sett samma hinderbana som i Årby.
Men även ännu mer centralt, runt Fristadstorget finns det trappuppgångar där jag undrat både en och två gånger om jag gått fel och kommit till en återvinningscentral.
Utan containrar.