... men på en tågstation i januari ångrade jag mig bittert.
Dubbla minussiffror på termometern. Isande vindar. Snö som letar sig in överallt.
Jag blickar upp mot skärmarna. Tåget är fem minuter försenat. När fem minuter gått ändras avgångstiden. Tio minuter försenat. När tio minuter gått skjuts den upp igen. 20 minuter. 30. Anledningen: "Sen tågvändning." Denna hemska "förklaring" får blodet att koka.
Det sticker i tårna. Runtomkring mig står infrusna medborgare likt skuggor. Svarta som is.
Jag står där och minns min färd till skoaffären i oktober.
Min plan var att investera i ett par riktiga kängor. Sådana som skulle tillåta mig att lufsa genom snön med värmen i behåll. Istället för att uthärda vintern i olika "vintriga" sneakers som ser varma ut men som man egentligen bara bär för att de är snygga.
Kängorna var inte ens särskilt dyra. Jag har råd.
Men jag blir snål.
"Köpa nytt?" tänker jag. "Medan världen brinner? Jag kollar Blocket när jag kommer hem istället."
Givetvis fann jag inget av intresse på andrahandsmarknaden.
Månaderna gick. Och nu står jag här igen.
"Mälartåg. Mot Uppsala. Med avgångstid 20.02. Förväntas avgå 20.52."
Den bekanta rösten siar ödesmättat ovanifrån.
Den når mig genom de brusreducerande lurarna.
Irritationen puttrar. Minns en artikel om tågtrafik i norr som ställts in på grund av att kylan kunde bli direkt farlig för strandsatta resenärer. Förstår dem. Det är synd om människorna!
Jag tar fram mobilen, doomscrollar med frusna fingrar. Ser självhjälpsposter som påminner om att de flesta människor på sin dödsbädd ångrar att de inte vågade leva lite mer. Försöker leva. Scrollar vidare.
Tänker på krigen. Försöker röra på mina tår men känner ingenting. Försöker ansöka om ersättning på Mälartågs hemsida. Vet på något sätt att det inte kommer funka. Svär dyrt och heligt för mig själv att köpa rejäla vinterkängor till nästa vinter. En röst inifrån viskar "köp ett par nya idag bara", en annan svarar "tänk om det inte blir så kallt sen då". Fastnar i en destruktiv loop av tankar, hårda röster och kalla tår.
Till sist går det inte att vara kvar på perrongen. Kylan vinner. Jag söker skydd i en av de små kurerna. Där sitter en kvinna och helt obrytt kollar på "The Kardashians" utan hörlurar, på högsta volym.
Kämpar mot irritationen.
Vet ju att vi går mot ljusare tider.
Men mörkret och kylan och tårna gör mig deppigare än ever.