Det finns faktiskt försvinnande få böcker om denna i dag legendariska författarduo. Länge var det litteraturvetaren Ejgil Søholms bok ”Roman om en forbrydelse” från 1976 man fick hacka sig igenom på danska. På 90-talet kom amerikanen Kenneth Van Dovers ”Polemical Pulps” och 2011 ägnade filmforskaren Michael Tapper 126 sidor av sin kolossala avhandling ”Snuten i skymningslandet” (på totalt 859 sidor) åt det strävsamma paret.
Jag själv fick 2015 ur mig ett eget bidrag i genren med boken ”Nu rasar diktaturerna”, om Per Wahlöös journalistik och romaner.
Nu har ännu en journalist tagit ett helhetsgrepp på detta deckarfenomen som fått sig ett riktigt uppsving under 2010-talets Nordic Noir-boom.
Johan Erlandson utkommer i dagarna med ”Boken om Beck och Sjöwall Wahlöö och tiden som for” där han snabbspolar sig igenom hela historien om ett av 1900-talets mest betydande författarskap. Från Per Wahlöös farfar polisen Per Persson (kallad Arge-Per) i Örebro via Maj Sjöwalls uppväxt i ett tyranniskt direktörshem och alla bokframgångarna, ända fram till senare års urlakade filmatiseringar med Peter Haber som Martin Beck.
Johan Erlandsson är reporter på Kommunalarbetaren till vardags. Hans bok är proppad med lättbläddrad reportageprosa, intervjuer, citat och små egna upplevelser i blixtbelysning.
Han besöker Maj Sjöwall på Ven och käkar pyttipanna och dricker snaps. Intervjuar en allt skröpligare författarinna. Sjöwall är grundbulten i hela projektet, det märker man. Berättar hur saker ligger till, får gamla knaggliga pusselbitar att passa ihop.
Jag har själv intervjuat henne flera gånger och när hon snackar så lyssnar man. Ur henne strömmar anekdoter och upplevelser från det gamla Stockholm, från en annan tid då man gick på ställen som Tennstopet och Pilen i gamla Klara och krökade med Slas och Pär Rådström och hela kändiseliten. På Freden satt Evert Taube vid sitt stambord. Alla kände alla.
Johan Erlandssons fackprosa studsar fram i sådant tempo att man nästan kan förnimma hur Maj Sjöwall rökhest hejar på med sin stockholmsdialekt: ”Hörru grabben, haka inte upp dig på det där, nu kör vi vidare!”
För hakar upp sig gör inte Johan Erlandsson på många ställen. Texten rinner motståndslöst över sidorna. Enda gången det slamrar till rejält i det väloljade maskineriet är när kvinnoporträtten i böckerna ska avhandlas. Där förefaller Maj Sjöwall oförstående, skyller all sexualiserad mansblick på Per Wahlöö.
Bilden av fenomenet Sjöwall-Wahlöö mörknar. Vi får läsa om Wahlöös sjukdom och död, de eviga skatteskulderna, supandet, misshandeln, svartsjukan som gnager på relationen och försummandet av barnen.
Det är spännande läsning, aldrig tråkig och Erlandsson lyckas faktiskt bygga en hel kronologi kring Sjöwall-Wahlöös liv via böckerna, ända fram till Sjöwalls död i Landskrona i april 2020. Länge levde hon fattig och utblottad, trots alla miljonupplagor. Skatteskulderna hängde i till 1990-talet och det dröjde till 2000-talet innan hon såg röken av några rejäla stålar.
Sedan kom tv-serier och litterära agenter, cashen började flöda. Ironiskt nog verkar det ha varit den hyperkommersiella Beck-serien i TV4 som sett till att Sjöwall-Wahlöö åter populariserats hos yngre generationer.
Är inte det symtomatiskt för vår tid egentligen? Att storkapitalister återupplivar vad två kommunister en gång startade på 60-talet – med syftet att störta just kapitalismen?