Catarina Nitz: Ny tid och nya konflikter i "Vår tid är nu"

Finns det något bättre än att få riktigt ondgöra sig över elaka människor och orättvisor i en dramaserie? "Vår tid är nu" bjuder på rika möjligheter till det när nya karaktärer introduceras i tredje säsongen och gamla hatobjekt har vässats till riktiga monster. Dessutom får publiken nya ansikten att tycka om.

I serien har det gått ett antal år sedan vi senast mötte syskonen Nina, Peter och Gustaf Löwander. Då var det arvet efter mamma Helga som stod i centrum för konflikterna. Nina (Hedda Stiernstedt) fick ta över den anrika Djurgårdskällaren och Peter (Adam Lundgren) använde sin del av arvet till att driva konkurrerande verksamheter. 

Nu är det 1968 och såren mellan Nina och Peter har inte läkts. Peters infernaliska hustru Ester (Ida Engvoll) har utvecklats till en ännu värre bitch. Nina lever som singel med sin nu vuxna dotter Christina. Gustaf (Mattias Nordkvist) är på tillfälligt besök från sin missionärstillvaro i Tanzania och stjärnkocken Calle arbetar vid en restaurang utanför Löwandersfären. Maggan är fortfarande socialborgarråd i Stockholms stad och servitören Angelo kämpar på med att skapa ett bra liv i Sverige för sig och sin familj. 

Det som är nytt är tidsepoken och att en stor del av handlingen kretsar kring den nya generationen, främst då Ninas dotter Christina ((Julia Heveus) och Maggans son Uno (Oskar Laring), deras kärlekar och kompisar. Båda dras med i tidens revolutionära vänstervåg och fastnar i ett nätverk lett av den karismatiska aktivisten John.

Nina är dock fortfarande seriens epicentrum. Nu ska hon starta disko och nattklubb, odla kändiskultur, anställa en dj och sätta upp en gigantisk diskokula. Hon ska också samarbeta med sin dotter och undvika att bli som sin egen mamma. Kärlekslivet är bottenfruset och ekonomin svajig. 

Ett problem som serien brottas med är att flera av skådespelarna nu måste spela mycket äldre än de är och agera föräldrar åt aktörer i sin egen ålder. Jag rycker ändå att exempelvis Hedda Stiernstedts medelålders Nina funkar ganska bra. 

Det som är värre är att nästan allt är sig likt på Djurgårdskällaren och i sosseelitens genomdesignade folkhemsvilla. Det gnabbas i kök, det provas nya maträtter, det tjafsas om pengar och uppförande och hur öppet man kan visa sin kärlek. 

Detta räddas dock av de starka känslorna som genomsyrar "Vår tid är nu", och som binder fast en i tv-soffan.