Samtliga av bilderna i kollaget togs i Stockholm 2016-12-17, dagen då Kent gick i graven. Eller gjorde de verkligen det?
Kent har alltid varit mycket mer än summan av sina bandmedlemmar.
En av anledningarna till varför jag alltid älskat bandet så mycket är för att idén om Kent och de känslor som musiken frambringar hos mig egentligen inte har någonting alls med de fyra Eskilstunakillarna att göra.
På samma sätt som Batman dolde sitt ansikte för att kunna representera en idé – som till skillnad från en människa inte kan dödas – så har idén om Kent alltid transcenderat dess mänskliga medlemmar.
Och den idén lever fortfarande.
I juletid händer det att jag ser om gamla Harry Potter-filmer. Jag såg nyligen om den sjunde, i vilken Harry inbillar sig att han i en liten spegelskärva möter Dumbledores blick från andra sidan döden (ja, en 30-årig kulturskribent droppade nyss en både en Batman- och en Harry Potter-referens. Lev med det).
Precis som Harry upplever även jag att Kent fortsätter att blinka till mig från andra sidan floden Styx.
Som när en bil häromdagen stannade till för att släppa ut en passagerare på trottoaren där jag råkade stå, och "Dom andra" hördes ur kupén.
Eller när jag I somras såg Felicia Takman spela i Stockholm, och hon mitt i konserten brister ut i "Musik non stop".
Eller när min flickvän på ett nästan kusligt konsekvent sätt alltid står och sjunger "Den döda vinkeln" för sig själv när hon bakar bröd.
Därför är det inte i total sorg som jag tänder ett ljus för Kent den 17 december. För idén och känslorna som bandet representerar lever vidare.